Debatten ebbade snabbt ut efter att Felicia Feldts bok kom ut. Kritikerna tycktes vilja hasta förbi den ”flod av hat” som den här boken påstods bestå i. Den ansågs helt enkelt enligt många vara litet för obekväm och privat., Felicias berättelse borde kanske ha stannat inom familjen, med tillägget den inte hade något egentligt allmänintresse.

Den inställningen gör mig så inåt helvete förbannad. De störda och lata jävlar som har skrivit så vittnar om totala brister i grundläggande kunskap om att 500 000 svenska lider av alkoholism och att det således växer upp en helvetes massa barn som mer än väl känner igen sig i Felicias röst, som får styrka att se sina egna mönster och vågar stå upp för sin egen upplevelse genom att läsa den här boken. Alla som har lite koll på beroendesjukdomarna/narcissism vet att förnekelsen och manipulationen som ingår i sjukdomsbilden är det kanske allra mest psykiskt påfrestande för de anhöriga.

Att gång på gång på gång få höra att det man upplever inte är sant, att det man ser är rött i själva verket enligt den sjuka normerande föräldern är blått, att de känslor man känner inte räknas, att man ljuger när man i själva verket vågar säga som det är, att hotas med uteslutning ur den dysfunktionella familjen om vågar be om hjälp utifrån – allt det är vardagsmat för alkisungar och den kanske hårdaste nöten att knäcka senare i det vuxna livet eftersom allt man lärt sig om känslor, instinkt och behov är så totalt uppfuckat. 

Jag läser därför Felicia Feldts bok som en enda lång kärlekshandling. En akt av kärlek från den vuxna Felicia till flickan Felicia. Hon återtar rätten att definiera sitt eget liv, sin historia, och det är något så enastående vackert att jag grät sida upp och sida ner. 

Oavsett om boken är självupplevd eller fiction så är den oerhört viktig. Och är den självupplevd så har hon ur ett etiskt perspektiv gjort helt rätt i att publicera nu, medan mamman och syskonen lever. På så sätt ger hon dem möjligheten att dementera, korrigera och diskutera sanningshalten i boken. Är det fiction har hon lyckats skildra uppväxten i en dysfuktionell familj på ett alldeles strålande vis.