Så är det när våren kommer. Körsbärsträden blommar å ena sidan och kidsen kräks av allt roséblaskande å andra. Stockholm vaknar och folk drar sig ut ur sina iden och går bananas. Det är vackert men kanske lite väl ystert så här till en början. 

Har inte varit flitig härinne på senaste. Har skolkat. Eller tagit mig lite ledighet. Helt enkelt firat att jag hade premiär på tv3 Dokumentär i torsdags och i stort sett är klar med mina tv-jobb den här säsongen. Och så har min mellanpojke fyllt år. Kalas med allt vad det innebär av tårtbakande, ballongblåsande, glädje och socialiserande. 

Nån undrade vad jag tycker om Carola och hennes bloggande. Var just inne o kollade och är slagen av…häpnad. För första gången på mycket länge kan jag inte riktigt ta ställning. Å ena sidan, en djupt rörande blogg. Alltså så mycket kärlek. Så mycket längtan. Lycka. Glädje. Och så vidare. Å andra sidan en smygande obekväm känsla av att det här tilltaget är lite konstigt.

Men kan inte riktigt avgöra av vilket skäl. Kanske för att jag med mina fördomar tror att ett adopterat barn är känsligare. Att den här ungen kanske inte haft en helt enkel start i livet och att det därför känns aningen gränslöst att Carola låter oss ta del av den fullkomliga chock som adoptionen måste ha inneburit för den här fyraåriga flickan. För nog måste det vara en ganska så rejält brutal chock att komma från ett barnhem som utgjort den kanske enda tryggheten i livet  till att plötsligt få en mamma. Och inte vilken mamma som helst. Carola Häggkqvist. 

Men jag vet inte, det kanske är lika jävla brutalt att födas in i den här världen och lära känna sin biologiska mamma. Det vet vi ju ingenting om egentligen.