Hela tiden. Står inte ut med folk som vinner. Inte heller de som förlorar. Eller står ut gör jag ju, men jag gråter som ett barn här i soffan och tänker på alla timmar, alla dagar, år, hela liv ta mig fan, som ägnats åt att få vinna den där hägrande OS-medaljen. Och då gråter jag av vördnad. Och av besvikelse med de som inte når enda fram. 

Men härligt är det. Med OS. Roas inte av sport annars, bara nu när de allra mest besatta gör upp.

Snyft.