älskar känslan när man riktigt känner att bakterierna är krossade. Slaget vunnet. Man svettas inte längre. Det dunkar inte någonstans av smärta. Livet rinner åter i blodet. Man är svag och glåmig och utmattad efter kriget, men slaget är vunnet. Tjoho.

Bra grej med sjukhelvetet var dock att jag fick se två fantastiska dokumentärer: Fotohuset som fångade världen. Beskrivs så här på SVT´s hemsida ”Miriam Weissenstein är änka efter en fotohandlare. Nu ska affären rivas, och vid 96 års ålder måste Miriam gå igenom nästan en miljon negativ för att avgöra vad som skall sparas. Finns här oskattbara bilder ur Israels turbulenta historia – och familjens? Till sin hjälp har hon barnbarnet Ben. Men det blir en allt annat än lätt uppgift.” vilket är fullkomligt absurt och låter astråkigt, men tro mig den här dokumentären var bland det finaste jag sett på mycket länge. Jag grät, skrattade, lärde mig massor och ville aldrig att den skulle sluta.

Den andra dokumentären jag såg var porträttet av performencekonstnären Marina Abramovic. Ett namn som vuxit till en mindre besatthet sedan dess. HERREGUD, gå in på SVT play bums och kolla. Så spännande, gripande, levande, inspirerande. Vilken kvinna. Ytterligare en idol. Nu ska jag färga håret mörkt igen, måste bli mer lik Marina i allt jag gör och är känner jag.