Vi har irrat runt som ledsna dårar här i lägenheten och ropat, lockat, vänt upp och ner på varenda pinal i hela hemmet på jakt efter valpis. Men BORTA. Väck. Uppslukad. Paniken stod i fullständig blom när jag drog slutsatsen att pojken måste blivit bortrövad av elak mystisk främling som omärkbart öppnat dörren och grabbat tag i sötehjärtat medan vi i godan ro glodde på Drakfångaren i regnet. Glädjen när vi i ett sista uppgivet ryck drog ut lådan under barnens våningssäng och fann en djupt sovande hund: episk.