Hotellfrukostar. ÄLSKAR DEM. I matsal med där de nästan alltid lyckas skapa en harmoni som inte existerar i verkligheten. Mjukt, tyst, behagligt.

Men också när de kommer rullandes med en liten vagn fylld med frukt, omelette, kaffe och nypressad juice upp till rummet.

Här ligger jag med sug i blicken och drar mig på Grand Hotel i en säng med den kanske snyggaste gaveln jag sett :

Läser att det rasas Alex Schulmans i mitt tycke väldigt roliga tilltag att härma Marie Serholts instagrambilder. Kakan Hermansson menar att det han gör på följande bildserie är kvinnohat:

I min feministiska hjärna görs följande analys: Detta är inte kvinnohat. Detta är stor humor. Och på samma gång en fullkomligt briljant spegling av vår samtid och vilka förväntningar vi har på hur kvinnor och män bör se ut och vara. Vilket man kan tycka är helt rubbat, skevt, orättvist och fel  (tuppen ja på samtliga).

Kakan menar att Alex utsätter Marie för dubbelbestraffning genom att narra och håna hennes utövande av ett yrke där det ställs krav på att hon ska vara sexy object. Jag ser inte detta. Jag ser att han bjuder på att håna sig själv och sin faktiskt skitsunkiga kroppshydda. Det gör Alex ofta. Hånar sig själv och sitt utssende. Och det tror jag inte beror på att han är så jävla bekväm och egenkär. Tvärtom vittnar det om en slags bearbetning av att han inte motsvarar de krav som ställs på män och deras utssende i den här branchen. För det här med att Kakan hävdar att det inte ställs krav på mäns utseende och kroppshyddor i media- och underhållningsvärlden är ju så fullkomligt uppåt väggarna fel. Jag vet eftersom jag lever med en superkropp som fotograferna enkom vill plåta med sug- och macho-blicken, som i princip uteslutande får frågor om sin kropp, sitt häradsbetäckande, sin relation till kvinnor och sin ”magnetism”. Kön, kön, kön. Objekt, objekt, objekt.

Jag gillar inte heller att Kakan gör Marie till ett offer i sin text. Hon gör Marie liten, gör henne oförmögen. Och det gör mig galen.