Nu går ni och ser den här fantastiska monologen på Teater Brunnsgatan 4:

I går arrenderade Stiftelsen Trygga barnen föreställningen och jag satt med i ett efterföljande panelsamtal om anhöriga och barn till akoholister och andra beroende.

Pjäsen är så viktig. Visar sorgen, såret, traumat, ilskan – men också kärleken hos de som vuxit upp i en trasig familj. Vilka roller ungar tar, hur överlevnadsstrategierna ser så oerhört olika ut hos olika individer. Och hur de här barnen missas av andra vuxna som borde se. Hur samhället sviker, inte kliver in, inte har någon hjälp att erbjuda. Bara fokus på alkisen, på narkomanen. De anhöriga får klara sig själva. Trots att såret och infekterat och lika smärtsamt där. Hur skambelagd sjukdomen fortfarande är – för ja, beroende är en sjukdom, och det är dags att vi börjar tvätta bort skamstämpel nu. Ordentligt. Så att barn vågar berätta.