konsekvent vägrar inse att det kan vara svinkallt ute fast än det är varmt inne. Shortsen och tishan på när jag ber om påklädning. Skrik och tandagnisslan när jag försöker förklara hösten och dess inverkan på människokroppen och tvingar på en fleecetröja. De iskalla händerna fem minuter efter att vi stigit utanför dörren. AAAAHHH. Kan mycket väl dö frustrationsdöden av detta.

Och inte blir det lättare av att vi bor granne med shortsens främsta företrädare Alexander Bard. ”Haaan har juuu shorts” är en replik som sagts många gånger i vårt ekande trapphus.