Djur gör mig frisk i själen. Bättre än alla timmar i terapi jag suttit av. Nä, det lät otacksamt och föraktfullt, mena inte att dissa terapi för det är en gudagåva det med, men det är något med djur och natur som jag tror tillfredsställer något alldeles grundläggande biologiskt behov hos mig. Kanske den ordlösa kommunikationen. En relation utan logik, föreställningar, utan analys. Bara skapad av erfarenhet och intuition och känsla. Här och nu mot evigheten. Ren och oförställd kärlek. Noll manipulation, skuld, skam. Rakt och ärligt. Och all denna rörelse. Alla promenader. Mockandet. Regnet som river kinderna röda. Ridturerna genom de tysta skogarna. Kånkandet på sadlar.

Kanske låter flummigt, men jag tror verkligen att vi lever våra liv alldeles för långt i från våra naturliga behov. Vi tar ofta bättre hand om våra husdjur utifrån deras biologiska behov (hundar behöver gott om motion, socialisering, sökande efter föda, stimulans, flockgemenskap och ett tydligt ledarskap, osv, det fattar varenda käft som skaffar hund). Att vi människor har liknande behov tycks vi dock skita totalt i. Vi degar i hop framför tv´n, äter skitmat och struntar i att vi är skapta för rörelse. Inte konstigt att vi mår skit, blir utbrända, deprimerade och inte kan sova.