Alltid samma sugande känsla av glädje när longtailbåten har lämnat Ao Nang bakom sig och svänger in bakom de gigantiska svampformade klipporna och Railay beach uppenbarar sig i den vackraste av vackraste vikar.  Lyckan när man känner den finkorniga, kritvita sanden under fötterna och ser att allt är nästan sig likt. Halvsunkiga hotell, hippieswannabes med dreads och ryggsäckar, klättrare, lyktorna i träden, frånvaron av shopping. Den här stranden, viken, halvön, landremsan är ett naturfenomen och man tror att det är det vackraste man har sett tills man tar en kort promenad genom ”byn” som bara är några hus och en stig till andra sidan den lilla strandremsan, går vidare längs mangroven, genom en smal klippspricka så kommer man fram till – faktiskt – den vackraste stranden i Thailand. Och det kan jag nästan svära på. Tyvärr håller extremt många med mig så trots att man inte kan komma hit annat än med båt, eller genom att bo på lilla halvsunkiga Railey Beach är det under december och januari alldeles tjockt med folk som vill ha en bit av paradiskakan. Men det gör ingenting. Jag är lycklig ändå.

Nu ska jag ge er ett hemligt tips. Tvekat om jag ska dela med mig, för jag är som Gollum när det kommer till det här stället, men jag ger er det: Railei Beach Club. Ultimat lyx i mitt tycke. Det påstås att Railei Beach är självaste föregångaren till The Beach, om ni minns den boken, filmen. Och det påstås att den hittades av två glada, naturälskande personer – Solly and Dick – på 80-talet. När de hittade Railei förstod de att det kanske var det mest ro- och livgivande stället de hade varit på och skramlade i hop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en bit land. De lät också sina likasinnade vänner få en bit av paradiset. Sedan dess står här alltså ett 20-tal vackra, privatägda trähus i en blommande, välskött park som sträcker sig från den ena stupande klippväggen och havet. När ägarna inte är där hyrs villorna som oftast inte har AC, men fullt utrustat kök, vacker subtil inredning, naturvänliga material, bohochic goes hippie om ni förstår vad jag menar. Ganska dyrt – men helt klart värt det. Här skulle jag vilja stanna en månad och skriva en bok.