får alltid lite ångest när skolorna drar i gång. När klockan ringer och man kavlar upp ärmarna och häller upp vaniljyoghurt med ena handen och klär på en bångstyrig unge med andra och får truga på sällskapet femtioelva lager fucking gortex, långkalsonger, vantar, mössor, mer gortex. Klockan tickar obarmhärtigt. Alltid stress i någon form av alla dessa tider som skall passas. Pulsa genom snö som bara faller, faller, faller. Smälter undan, fryser till is, och faller igen. Lämna, skynda hem, jobba, jobba, prata, prata, fixa och skriva och vrida ur sista dropparna innan det är dags att klafsa iväg för att upprepa gortexhelvetet och hämta hem kidsen som somnar i vagnen på väg hem. Av med allt, laga mat innan nästa kiddo somnar i soffan. Skynda skynda. Sen somnar man och vaknar återigen av att klockan ringer och man kavlar upp ärmarna och häller upp vaniljyoghurt. Typ.

Sen blir det ju aldrig så här mer än nån gång. Men just så här i början av terminerna så får jag hamsterhjulsfobi. Vill ut och bestiga Mount Everest själv.