Jag älskar att sova. Det vet ni som läser mig. Och jag vägrar att skämmas över det mer i livet. Eftersom jag har småbarn fortfarande (tack gud för småbarn, med dem i huset är det helt legio att klaga på trötthet och prioritera sömn) är det inte många som himlar med ögonen åt mig. Annat har det varit förr. Då har man fått skämmas, kallats deprimerad, latmask, lam, slö och så vidare. Folk med maniska tendenser och insomnia värderas högre. Det beteendet ses på ett helt bisarrt sätt som ett tecken på att man är en hard worker, en människa som alltid är på språng, som får mycket gjort för att hen inte sover.

Men egentligen är det ju bara idiotiskt. För vi vet ju att man blir sjukt ineffektiv när man är trött, att man inte kan hålla fokus, inte koncentrera sig, inte kreera. Att folk kör runt sina ungar när de typ har slaggat fyra timmar på en natt är ju fullständigt livsfarligt! Som en mindre fylla.

Sömn är en hobby för mig. Älskar drömmar. Duntäcken. Kuddar. Blir så lycklig när jag får lägga mig i en hotellsäng med perfekt fluffighet i dunkuddarna och svala krispiga lakan. Älskar att ligga i sängen en hel dag, äta där, slumra till en stund, se en film. Vila. Vila är ett underbart litet ord!

Sömn är läkande. Jag vet att jag har bibehållit min psykiska hälsa trots en jävla massa strul, barndomstrauman, separationer och kaos, på grund av sömnen. Perioden när Lo var bebis innan vi kom på att han var laktosintolerant, och han vaknade varannan timme och hade ont i magen, och jag ändå hetsade upp på morgnarna, lämnade barn, jobbade, hämtade barn och lagade mat och försökte vara ”normal” resulterade i att jag fick panikångest, glömde alla mina koder och bara grät i flera veckor. Det tog ett år för mig att reparera skadan som sömnbristen orsakade.

Sömn är den ultimata egoboosten. Älskar den!