Tänker i sann Marianne Lindberg De Geer-anda tänka på mig själv i en serie inlägg. Först ut ger jag er på grund av gårdagens självupplevda vardagsscen: Jag och våldet

Jag är uppfostrad i en antivåldstradition. 70-tal. Demonstrationer mot krig. Hårda bannor mot barn som visade minsta tillstymmelse till att vilja puttas i parkleken. Föräldrar som tyckte att lek med leksaksvapen var tabu. Aldrig så mycket skäll som när man kände ilskan koka över till handgriplighet. Och det skedde då och då. Men jag var ju tjej så det ansågs ändå lite tufft och lite Valerie Solanas över det hela av alla andra än mina föräldrar som körde antivåldsideologi rakt av. Vi syskon slogs aldrig. Det var helt enkelt riktigt fult och skamligt.

Samtidigt fanns det ju där, våldet. Jag minns två fulla vuxna karlar som drog i gång och vevade i centrala parken i Orminge. Aldrig särskilt kraftfullt, inte särskilt skrämmande. Minns tidiga skärvor av mamma som rev pappa för att han kommit hem full och åbäkig alldeles för sent. Minns killar på skolgården som slog ned varandra. Blod ur näsborrar. Den starke och den svage. Han utan tvekan, han med skräcken i blicken. Alltid den drivande som gick vinnande ur fajten. Minns också de som härskade ändå. Utan att behöva röra någon. Som genom sina blickar, sina ord, gester och nonchalans hamnade högst i hierarkin utan minsta tillstymmelse till fysisk ansträngning.

Våld förbryllar mig. Splittrar mig. Min instinkt, mina erfarenheter säger mig att det mest är män som sysselsätter sig med det. Har på fullt allvar aldrig sett tjejer veva på varken varandra eller snubbar. Har aldrig sett en tjej njuta av våld. Det var därför jag kände sådan skam när jag slogs. Dels för att det var fult och skamligt för alla enligt precis alla som hade makt över mig då. Men kanske mest för att jag var tjej och ändå ville veva.