Bar Central
Så snyggt ställe, så god mat och så politiskt initierad personal. Jag och kära Ditte eldade upp oss rejält i en politisk diskussion som inkluderade ett gäng bargäster. Mycket livgivande och trevligt! Precis så önskar jag att samtalen i det offentliga rummet gick till större utsträckning.
Jag, Ann Söderlund och Margita Ingwall, ett alldeles underbart fint litet tjejgäng åker upp till Ramundberget på K2 Womens Camp! Vi samåker i lyxiga BMW-bilar från Stockholm upp till Ramundberget där vi skidar loss både utför och på längden på K2 och Madshus skidor, spaar och njutäter på Fjällgårdens supergrymma restaurang. Så underbart ska det blir att säga farväl till snön för säsongen på ett värdigt sätt.
när jag äntligen efter fyra timmars högtryckstvättande av hästtransport och dammsugning av bil ute i ett duggregnigt helvete till väder fick glida ner i ett bad. Jag låg där och njöt och lät den ena ansiktsmasken efter den andra (bäst i test alla kategorier är Decleor Hydra Floral) avlösa varandra när jag, i takt med att mina söner hoppade i badet med sina riddargubbar, kom att tänka på en av de stora skillnaderna mellan att vara pojke och flicka.
Nämligen den att det för flickor (före tonåren) i många många fall är tabu att använda eller vilja använda vissa av den vuxna kvinnans attribut. Smink, högklackat, kortkort, urringat, genomskinligt, rakning av ben, stringtrosor och så vidare.
Min dotter är tolv år och många i hennes omgivning tycker att hon är på tok för ung för att sminka sig. Usch och fy och knas. Vänta tills du åtminstone är tonåring!
När Kappahl (eller var det Lindex?) sålde något som gick att ta för flickstring så gick Sverige i taket av banor.
Suri Cruises föräldrar anklagas för att vara sexistiska för att de låter dottern ha högklackat.
Och så vidare. Ni fattar vad jag menar.
Det har med att bli ett objekt att göra. Ett sexobjekt. Det ska inte flickor behöva bli förrän de är tonårings. Inte vilja bli heller. Det är fult. Hotfullt och snuskigt.
För pojkar finns inte den här typen av restriktioner. Skulle en tolvårig pojke vilja gå runt i slips, manskalsonger, brynja och kavaj så skulle han bli sedd som gullig. Han skulle bli peppad för sina taffliga försök att närma sig mansbilden. Kan inte komma på en enda manspryl som anses tabu för en pojke att testa. Förutom de uppenbart farliga för båda kön: alkohol, tobak, droger och fordon. Kan ni komma på något?
Jag älskar att sova. Det vet ni som läser mig. Och jag vägrar att skämmas över det mer i livet. Eftersom jag har småbarn fortfarande (tack gud för småbarn, med dem i huset är det helt legio att klaga på trötthet och prioritera sömn) är det inte många som himlar med ögonen åt mig. Annat har det varit förr. Då har man fått skämmas, kallats deprimerad, latmask, lam, slö och så vidare. Folk med maniska tendenser och insomnia värderas högre. Det beteendet ses på ett helt bisarrt sätt som ett tecken på att man är en hard worker, en människa som alltid är på språng, som får mycket gjort för att hen inte sover.
Men egentligen är det ju bara idiotiskt. För vi vet ju att man blir sjukt ineffektiv när man är trött, att man inte kan hålla fokus, inte koncentrera sig, inte kreera. Att folk kör runt sina ungar när de typ har slaggat fyra timmar på en natt är ju fullständigt livsfarligt! Som en mindre fylla.
Sömn är en hobby för mig. Älskar drömmar. Duntäcken. Kuddar. Blir så lycklig när jag får lägga mig i en hotellsäng med perfekt fluffighet i dunkuddarna och svala krispiga lakan. Älskar att ligga i sängen en hel dag, äta där, slumra till en stund, se en film. Vila. Vila är ett underbart litet ord!
Sömn är läkande. Jag vet att jag har bibehållit min psykiska hälsa trots en jävla massa strul, barndomstrauman, separationer och kaos, på grund av sömnen. Perioden när Lo var bebis innan vi kom på att han var laktosintolerant, och han vaknade varannan timme och hade ont i magen, och jag ändå hetsade upp på morgnarna, lämnade barn, jobbade, hämtade barn och lagade mat och försökte vara ”normal” resulterade i att jag fick panikångest, glömde alla mina koder och bara grät i flera veckor. Det tog ett år för mig att reparera skadan som sömnbristen orsakade.
Sömn är den ultimata egoboosten. Älskar den!
Tänker i sann Marianne Lindberg De Geer-anda tänka på mig själv i en serie inlägg. Först ut ger jag er på grund av gårdagens självupplevda vardagsscen: Jag och våldet
Jag är uppfostrad i en antivåldstradition. 70-tal. Demonstrationer mot krig. Hårda bannor mot barn som visade minsta tillstymmelse till att vilja puttas i parkleken. Föräldrar som tyckte att lek med leksaksvapen var tabu. Aldrig så mycket skäll som när man kände ilskan koka över till handgriplighet. Och det skedde då och då. Men jag var ju tjej så det ansågs ändå lite tufft och lite Valerie Solanas över det hela av alla andra än mina föräldrar som körde antivåldsideologi rakt av. Vi syskon slogs aldrig. Det var helt enkelt riktigt fult och skamligt.
Samtidigt fanns det ju där, våldet. Jag minns två fulla vuxna karlar som drog i gång och vevade i centrala parken i Orminge. Aldrig särskilt kraftfullt, inte särskilt skrämmande. Minns tidiga skärvor av mamma som rev pappa för att han kommit hem full och åbäkig alldeles för sent. Minns killar på skolgården som slog ned varandra. Blod ur näsborrar. Den starke och den svage. Han utan tvekan, han med skräcken i blicken. Alltid den drivande som gick vinnande ur fajten. Minns också de som härskade ändå. Utan att behöva röra någon. Som genom sina blickar, sina ord, gester och nonchalans hamnade högst i hierarkin utan minsta tillstymmelse till fysisk ansträngning.
Våld förbryllar mig. Splittrar mig. Min instinkt, mina erfarenheter säger mig att det mest är män som sysselsätter sig med det. Har på fullt allvar aldrig sett tjejer veva på varken varandra eller snubbar. Har aldrig sett en tjej njuta av våld. Det var därför jag kände sådan skam när jag slogs. Dels för att det var fult och skamligt för alla enligt precis alla som hade makt över mig då. Men kanske mest för att jag var tjej och ändå ville veva.
Vill bara säga innan jag slocknar att vi såg Argo uppe i Åre och att den var så in i helvete bra. Fantastisk historia. Fantastisk Ben Affleck. Älskar honom lite grann och har längtat efter att få se honom komma till sin rätt igen efter allt sunk han varit med i senaste åren.
Jag och yngsta sonen hängde lite i Blecktornsparken när plötsligt två killar i övre tonåren dundrar upp som två älgkalvar över berget och möts i vad som närmast går att likna vid en ultimate fighting match. Så galet. Det var uppenbart en uppgjord fight. Killarna hade bestämt möte där mitt bland alla barn (Blecktornsparken är, för er som inte känner till Södermalm, en parklek full av gungor, klätterställningar, kanor och därmed barn i alla åldrar.
Ändå hade killarna ett behov av att att göra upp just där. Våld, vad är grejen? På riktigt alltså. Jag är väldigt intresserad av att förstå våldets mekanismer. Vad är det som driver två killar att på allvar stämma möte för att slå skiten ur varandra. Det här är tydligen ett fenomen i Stockholm. Ungdomar möts i olika parker för att slåss. Rena rama fightclub. Vill förstå detta.
magsjukan var gudskelov en snabbt överstökad historia så vi kunde sätta oss i bilen och åka upp till Åre som planerat. Oftast åker vi tåg, det är faktiskt det allra bästa sättet att ta sig till Åre, för 67 mil är en jävla bit att köra. Och det tar alltid längre tid än man tänker sig. Det måste tankas, ätas, pinkas, fikas så den tänkta 6,5 timmars färden slutar alltid i en 8-timmars.
Men så plötslig öppnar sig himlen och skutan tornar upp sig.
Man blir så lycklig när man ser det, berget! Och solen stekte och det var alldeles vindstilla och det ilade av välbehag längs precis hela ryggraden. För Åre bor i en alldeles egen kammare i mitt hjärta. Här föddes jag. Här svävar en bit av min själ och det uppstår total harmoni när jag återförenas med den här platsen.
Förra året bodde vi på magiska Copperhill för första gången och det var givet att det var där vi skulle bo också i år. Det är ett one of a kind-hotell. Mitt ute i vildmarken, men ändå så belevat, så snyggt.
Trodde inte att den här skiten skulle drabba en hårding som mig. Besviken är vad jag är. Så ovärdig sjuka det här. Fullkomligt ovärdig. Och onödig. Ber till Gud att inte fler av oss börjar spy. Hugaliga.