Sprider sig ett lugn inuti. Så banalt är det. Tanken på att dagsverket är avklarat enligt konstens alla regler är befriande. Två texter färdiga och levererade. Som alltid i sista sekund, men ändå, ivägskickade. Är dessutom nöjd med dem. Älskar ju att vara i skrivandet, ändå värjer jag mig för att gå in där. Förstår det inte. Förstår inte mitt motstånd. Lathet? Lättja? Men det är så allmänt. Oavsett om jag ska posta ett brev, handla mat, tvätta, skriva en text, gå på middag. Alltid ett motstånd som säger åt mig att vilja göra annat.