Drunkning, fy fan vilken mardröm. Läste och höll på att börja gråta av skräck. Kände mig tämligen värdelös som förälder och började fundera mycket på det ickeneurotiska i min person och hur bra/dåligt det är egentligen. Blir ofta hyllad för att jag är så laid back, för att jag inte är en sån där nojjig morsa som spänner på kidsen flytvästar så fort en brygga närmar sig. Som gladeligen stoppar in barnen i en tucktuck utan tillstymmelse till säkerhetsanordningar och far genom Bangkoks helvetestrafik, låter dem klättra i berg och vill tro att evolutionen har gjort människor mer stryktåliga, natursmarta och instinktiva än vad många tror. Att vi curlar och bäddar in i hjälmar, bomull och skydd alldeles i onödan.

Sen läste jag det här blogginlägget och kände att jag ville spy på mig själv och mitt högmod.