efter en dag i Linköping. Antar att min kropp säger i från. Oklart varför. Min kropp, mina känslor och dess kopplingar är inte alltid glasklart tydliga för mig. Reaktioner kommer långt senare. Sällan i stundens ingivelse. Gråter gör jag två veckor senare. Skrattar gör jag hela tiden, även åt det som kanske inte bör skrattas åt. Ont, trött, slut helt okopplat händelsen som utlöst.

Men jag vet ju att det går över. Ska bara hitta ett läge att uthärda, leva igenom.

Tur att allt är så vackert. Tar faktiskt tillbaka lite angående känslorna. Rörd blir jag direkt kopplat till det vackra i livet. Och tacksam. Kan till exempel bli tacksam över denna nackspärr och tycka att den är behövlig någonstans!