Idag har vi lämnat Dalen för en välbehövlig semestervecka på Fårö. På något sätt känns det helt ordning att den första person vi springer på i glasskön är Thomas Bodstöm med entourage. Efter några hövliga fraser om den gångna veckan gör vi som alla andra semesterfirare och lägger oss på stranden.

Här mellan parasoll, solkrämsindränkta ungar och kaffetermosar är det få som brytt sig om den gångna veckans politiska agenda. Och kanske är det just där som idén om Almedalen som en demokratisk gärning spricker. För hur mycket media än bevakar varje sekund och hur många Pussy Riots-medlemmar som än dyker upp så blir det ganska uppenbart att familjen Svensson inte ens skulle notera i semesterdagboken om hela veckan jämnades med marken.

Ändå går det inte att sticka under stol med att denna politiska tidsmarkör är en trendobservatör åt vilket håll partivindarna blåser. Det är bara här som vi kan bli lite småkära i Gustav Fridolin. Det är bara här det är rumsrent för maktens chimärer att ta sig ett glas rosé till den kallrökta laxsalladen utan att någon undrar vad det är som försigår.

Här knyts kontakter. Här målar nattens djur upp storslagna planer som minnet grusat sönder när solen går upp. Det vackert geniala är att alla – både mer och mindre viktiga röster får göra sig hörda. Det finns alltid någon att göra gemensam sak med. Det finns alltid någon som vill lyssna, förändra världen, få oss att tro att lösningen på allt är hållbara resor till Uganda eller att bränna upp hundra tusen kronor (ping Gudrun Schyman). När vi nu så smått börjat ömsa skinnet från alla intryck så kanske det enda som återstår är att hylla alla eldsjälar som faktiskt tar denna politiska kakafoni på blodigt allvar. Vi ses nästa år. Samma tid. Samma plats. Stafetten är över. Nu lämnar vi över till dagens djur.