Att jämföra Almedalens dj-battle med schlagerfestivalen må vara en billig kliché, men det är det enda sättet för oss att beskriva det överentusiastiska uppbådet kring team TV4´s och team Aftonbladets stora diskosammandrabbning på backslick-nattklubben Kallis. Folk befinner sig givetvis i Almedalen för de stora och viktiga frågorna, ändå är en plats på Dagens Medias festlista att betrakta som en gyllene biljett från självaste Willy Wonka. Det tindrar mer i Almedalsbesökarnas ögon inför det här årliga onsdagsspektaklet än inför kanske någon annan programpunkt.

 

Därför ska vi inte hymla med att torsdagen i Dalen gick plågsamt segt. Överallt mosiga, rödlätta, halvt frånvarande nyllen i publikhaven. Yngre medelålders har av naturliga skäl inte hur mycket ork som helst. Vi kände snart att förmiddagens seminarium inte var lika fyllda av namnkunniga personer som tidigare dagar. Den inre glöden började falna. Regnet öste i och för sig ner, men det var nog bara en billig bortförklaring. Vi tror att det såldes många pizzor och treorör i Visby under torsdagens förmiddag om man säger så.

 

Saker och ting ska liksom onsdagspartyt vara konstanta i Almedalen. Kjoltygen ska sitta i paneler där man pratar om mjuka värden, vård, barn, skola, fred och mat. Män ska ha blazer och prata om makt, positioner, hållbarhet och viktiga affärer. Invandrare eller låginkomsttagare göre sig icke besvär (naturligtvis gör de det, men det är fruktansvärt vitt och medelålders här). Dalen är på sina sätt riktigt fast i dammiga traditioner och värderingar. Här ploppar fortfarande gammel-Sveriges pampar upp som svampar ur jorden och diskuterar saker som bara 40-talister bryr sig om. Tänk vilken sinnessjuk tanke om kön, åldrar, och hudfärger skulle mixas och våga sig på åsikter på varandras arenor. Var är debatterna? Var är ifrågasättandet? Var är kulturen? Vi saknar sång, teater, poesi och innerlighet i Almedalen.

Vit medelålders man à la Almedalen:

V