Min lillunge fyller fyra på måndag. Kan ej fatta det. Kan ej heller fatta att jag har fostrat kanske den pojkigaste pojken ever. Instinktivt går jag in i leksaksaffären och dras mot hyllorna med vapen. Vet ju att han älskar dem hejdlöst, hur han svärdar, knivar, fajtas och pepprar dagarna i ända. Alternativt låter smågubbar, gärna med skägg, armykläder och nån tuff Rambo-bandana gå loss på varandra. Det är hans och brorsans lekar. Har aldrig varit intresserad av dockor, mjukisdjur eller annat snällt.

Ändå ta jag mitt förnuft eller vad man ska kalla det och bestämmer tillsammans med Olga i samråd med storebrorsan på telefon att vi ska slå till på ett fullkittat Sylvanian-family dockskåp med två tvättäkta djurkärnfamiljer (man kan ju låta rävpappan bli kär i kaninpappan och leka att de är gay också om man vill:-). Inga pickadoller, inga knivar (jo, en brödkniv till scones-setet!), inga gangsteroutfits. Bara übergulliga djur i ett fint hus. Det kan alltså gå hur som helt på måndag. Fyraåringen kan börja gråta av besvikelse. Eller så har vi köpt något han inte visste att han älskade. Vore så skönt att få tyst på skjutandet en stund.