I dag har jag gråtit. Kände inte Kristan Gidlund, ändå drabbades jag liksom så många andra av hans texter som lät oss komma så nära. Så pass att det känns som om en vän har lämnat mig. Han lät oss bekanta oss med döden. Lät oss känna tyngd och allvar. Stanna upp. Tänka kärlek, på allt som är värdefullt. Vi behövde det. Våra själar sög i oss hans blogg. Så tacksam för de 29 år han fanns i livet.