Jag har börjat röka igen. Inte mycket, nån cigg om dagen, men ändå. Känns omodernt och barnsligt. Måste lägga ner. Dokumentären om Knausgård är ju inte direkt peppande. Tror han har rökt sin 30:e cigg nu…

Tänk att det finns människor som Karl-Ove Knausgård. Det gör mig glad att tänka på. Han verkar tänka och skriva med en sådan frenesi att det har satt sig i ansiktet på honom. Tankarna finns att läsa där. Det är vackert.

Vackert att höra hans fru prata om skräcken. Bipolariteten. Att bli skildrad så nära.

Nu gråter han. Det är så sant. Han har så mycket som jag önskar mig. Sanning. Innerlighet. Mod. Kraft att penetrera alla sociala spärrar.