Alltså, gud vad jag njuter. Unnar så jävla loss. För att jag är värd det.

Vet att det är ett skitresonemang, men det här med belöningar ska ju funka även på oss människor. Tycker att jag har varit så otroligt duktig pga:

1,5 timmars power walk. (I o f s ashärlig sådan med världens bästa människa Ditte och en galet glad hund i ett frostigt, soligt Hellas. Otrolig bonus också att vi hittade en bäverhydda och massa avknaprade träd. Mitt i naturen:-))

Fem timmars oavbrutet, intensivt, astråkigt arbetande. Vi snackar forskningsrapporter att ”översätta”. Intervju att transkribera. Räkningar att betala. Samtal att beta av.

Ut till stallet. Mocka. Sopa. Mocka mer. Mocka mer. Fodra. Packa höpåsar. Sopa. Borsta sjuk, deppig häst.

Stressa genom eftermiddagstrafiken till dagis. Hämta pojkar. Handla mat. Laga mat. Skrubba kök.

Dra i gång en läxverkstad med de redan trötta (varför görs inga läxor på fritids nu för tiden??) barnen. Försökte vara sådär härlig ickeneurotisk och waldorfaktig. Gick halvbra.

Entusiasmera två trötta till att vilja rengöras. En enda lång trist kamp mot shampot.

Sagoläsning med två övertrötta som bara låg och kittlade varandra och skrattade så att jag inte hörde min egen röst. Tröttnade och hotade med att sluta läsa, vilket de bara tycktes uppskatta. Skrattade ännu mer hejdlöst.

Sömnen kom och det intensiva plockandet tog vid.

Sist men inte minst: tvingad att utstå Paradise Hotel som 12-åring promt skulle se live i soffan.

Därför är jag så värd den här sängen och dess massiva dunbolster.