dra mig undan. Skriverier och krav på att jag borde tala ut och stå till svars för att jag lever med en knarkare och så vidare och så vidare gjorde att jag stängde dörren. Var och en bär sin historia. Var och en sin skuld. Jag kan inte berätta någon annans berättelse. Det är också så att man mitt i stormens öga oftast inte kan formulera någonting.

Jag sitter just i detta nu och ser ut över snön på Gärdet genom ett SVT-fönster. Vi jobbar med tre dokumentärer om anhörigskap och medberoende som kommer att sändas hösten 2014. Jag har så mycket att berätta. Så många frågor. Så många kartor att rita. Det här är – tro mig – kanske det mest lustfyllda projekt jag någonsin varit inblandad i. VET att det behövs.

Nu ska jag äta en kardemummabulle och njuta av mina vänner.