drömmer jag om en till bebis. Jag kan bli så där längtanssjuk när jag bläddrar runt i min hårddisk och hittar bebisbilder på mina barn. Små fötterna. Händerna. Blicken från en nyfödd. Det första leendet. Den oövervinneliga kärleken.

Sen börjar jag tänka. På förlossningen. Då lindras min längtan. För dit önskar jag inte ens min värsta fiende. Inte blir det bättre när jag tänker att jag kan bli förlöst med kejsarsnitt. Det har jag nämligen blivit och den där jävla overkligt stora nålen som ska in i ryggen och känslan när de sliter upp ens buk är för jävla vidrig. Tiden efteråt, när man är som av på mitten…

Om det ska bli en bebis till så måste jag bli sams med tanken på att utsätta min kropp för brutala övergrepp, och det kanske jag aldrig blir.

Varför har människan lärt sig att flyga till månen, men inte lyckats skapa underbara förlossningar för oss kvinnor? Varför går kvinnor bokstavligen sönder när de föder barn i Sverige? Riskerar att uppleva sitt mest smärtsamma ögonblick, spricka sönder och samman, ja, till och med att dö? Detta känns så neandertal.