Bredvid mig ligger pojkar i rad. Hundar och människor. Älskar alla dessa individer som ligger i min säng just nu alldeles hejdlöst ofantligt. Jag får rys i hjärtat av dem. Ont nästan.

Nu äntligen är jag redo att lämna i från mig min kvittopärm. På väg mot ett bokslut för 2013. Det som slog mig den här gånge var hur mycket ett enkelt stycke kvitto kan tala till min själ. Som en dagbok ju. Allt vi konsumerar skapar minnen. Jag minns exakt dagen i Paris när jag köpte mina fantastiska Sonia Rykiel-skort. Min kropp minns det brutala regnet över Venedig och de vackert färgade påskäggen när jag klistrar upp kvittot för två dubbla espresso på Piazza di Marco. Minns den sorgliga, svarta dagen i september när Ninna, min vackra guldfärgade fick fång. Året i kvitton. Behöver inte enbart vara ett nödvändigt tråkigt moment alltså. Ny insikt! Gillar.

I dag träffade jag min äskade Ann och spelade in en podd för Loppi. Vi snackade loss i vanlig ordning. Drog över tiden så det stod härliga till och fick en P-bot. Men det var det värt. Så glad över min nyfunna vän (nåja, men ändå det är något massivt med att hitta en ny bästis när man är över 30:-).

Nu ska jag soooooooova. Min hobby, as you know.