Men solen skriker rätt in i mitt ansikte och jag kan inte blunda för lyckan i det. Körsbärsträden blommar. Mina pojkar springer runt i shorts som yra lamm på konstgräset på Hammarbyhöjdens BK. Jag red min nyss sjuka, nu friska, vackra gyllene häst, hela vägen genom sandtaget, förbi villorna, över sportfältet till bensinmacken och köpte en glass.  Knopparna brister och jag är, hur sjukt det än låter, lycklig. Detta är min överlevnad. Att min själ vill lycka. Att mina ögon hittar det vackra varje dag. Att hoppet inte lämnar mig. Att min hjärna omstrukturerar det svarta och gör det överkomligt. Att jag vaknar varje morgon och ryser för att jag har kärlek runt mig.  I bland tror jag att den här obotliga optimismen är min verkliga fiende. För jag står ut med skit som få står ut med. Och det svarta tär och bryter ner delar i mig utan att jag märker det, jag är ju fullt upptagen med att lyssna på koltrasten. Drömma mig till Mongoliet, Aten och Laos. Äta choklad och mango. Krama hunden som ligger med alla sina fyra alldeles för korta ben i luften för att kroppen är på tok för lång. Det kan vara en ynnest, men också min hjärnas flykt från smärta.