Satt i 4:ans morgonsoffa i morse och diskuterade lycka och ålder. Sifo har nyligen gjort en undersökning som visar att man är som lyckligast efter 60 och mår som sämst mellan 20-29. Jag, Amelia Adamo och Stefan Einhorn snackade loss. Resultatet av undersökningen förvånar mig inte det minsta. Jag tror nämligen att vi pumpas så hårt från det att vi är barn med bilden av lycka som något vi kan köpa. Lyckan är, tror vi, likställd med konsumtion och att infogas i mallen som mammon vill ha in oss i. Och den villfarelsen verkar ta ca 60 år att genomskåda.  Vi i 35 års åldern har fullt upp att dubbelarbeta. Barn, jobb, barn, jobb, mer jobb. Och en jävla massa förväntningar på att ännu mer konsumtion. Nya hus, inredningar, resor, bilar, mm, mm, mm, som vi ändå inte hinner njuta av för att vi måste jobba ännu mer för att ha råd med standardhöjningen. Inte så mycket plats för lycka. I 20- 29 års åldern är man ju så jävla lost och konstant pressad för att man tror att man måste ha allt det där i mallen för att sen kunna uppnå lycka. Ekorrhjul. Tänk om en lyckades fostra sina barn till att låta bli att gå in i den här onda cykeln. Det vore lycka för mig!