mitt arga inlägg om Expressens publicering av  ”kokainfilmen”.

Jag fick fram för allt oerhört mycket kärlek och pepp. Tack alla för det! Tack för att ni bemödade er om att läsa hela texten och förstå den. Tack för att ni klarade av att göra skillnad på mitt privatliv och det offentliga.

Vissa ville dock hävda att mitt agerande var en akt av medberoende. Att jag försöker skydda någon som inte mår bättre av att skyddas. Att det är skam på torra land att jag tar den där ”knölen” i försvar. Att det enda som funkar med missbrukare är konsekvenser och gränser. Att jag får skylla mig själv som skaffat barn med en ”pundare”. Och så vidare i all skamsen oändlighet. Till er vill jag säga följande:

1. De jag i första hand försökte skydda var mina barn, framgick inte det med all önskvärd tydlighet?

2. Det jag i andra hand ville med min text var att väcka en pressetisk debatt. De pressetiska reglerna säger bland annat:  

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. 

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Expressen bröt alldeles uppenbart mot de här reglerna, och det är för jävligt. Framför allt för mina barn. Många ville då kasta tårtan – ”du skriver ju för Aftonbladet som är lika vidriga”  -i ansiktet på mig. Ni har till viss del rättt. Aftonbladet publicerar mig, men jag står fri. Jag är frilansjournalist och ansvarar för varenda ord som kommer ur mina fingrar.

3. Jag vet allt det där om konsekvenser och gränser, tro mig! I mitt/vårt fall finns dock inte bara privata gränser, utan även offentliga. Mina privata gränsdragningar vet ni ingenting om, och så bör det vara. Vi behöver alla en privat sfär som bara de närmaste har del i. Ni vet oerhört lite om den sfären och så måste det få vara.

4.  Jag vet också att man inte blir frisk, stark eller motiverad av skam. Tjära och fjädrar och strupstock har aldrig varit gynnsamma metoder för att få folk att förändra sig. Offentlig skam leder tvärtom ofta djupare ner i svärtan. Kärleksfulla, sunda gränser utan ilska eller skam är däremot nödvändiga i alla relationer och ger förutsättningar till självrespekt, tillfrisknande och något vackert.

4. Att blir fri från sitt medberoende handlar just om det, att lära sig sätta sunda, kärleksfulla gränser och att skydda sin personliga sfär. Att ställa krav på hur man vill bli behandlad. Att våga ge uttryck för sin vilja och sina behov.