Har lyckats skapa fina morgnar två dagar i rad. Lugn fin frukost. Soft umgänge utan hets med barnen. Tid för frukost, lugn påklädning, till och med lite lek och HÖR OCH HÄPNA kommit 10 minuter före utsatt tid båda dagarna.

Har också övat mig i tacksamhet. Jag gör redan tacksamhetslistor varje kväll så det var ingen biggie för mig. Älskar tacksamheten. Älskar att hitta ljus i mörkret. Testa, man blir lyckligare, jag lovar!

Svårare var det med gårdagens uppgift, att drömma stort. Våga ha en stor fluffig, härlig dröm att sträva efter. Jag hamnar ofta i limbo. I valångest. Vet inte vad jag vill. Vågar inte vilja, för att jag så många gånger fått mina drömmar grusade. Vanligt alkisungebeteende. Att skita i mål och drömmar och bara go with the flow. Gilla läget, oavsett hur det ser ut. Det blir aldrig som man tänk sig ändå, så varför riskera besvikelsen liksom. Det där vill jag träna på. Att våga drömma och förstå att livet som vuxen är något annat än det som barn. Jag är min egen goda vårdnadshavare, min egen älskande förälder och ska tillåta mig själv att drömma, planera, sträva och lyckas. Drömmarna är lika viktiga som tacksamheten.

I morgon är en dag av ”Sann förlåtelse”. Dags att släppa taget om våra sorger, om oförätterna vi utsatts för, om bitterheten, offerkoftan och ångern. Den tynger bara, har ingen funktion, utan försätter oss i fortsatt offerposition. Det här inget man gör över en dag känner jag. Sorg, ilska frustration och förlåtelse måste  ibland få ta sin tid. De här känslorna må vara destruktiva men de existerar ju och måste också få omfamnas för att kunna kastas bort. Ilskan måste vädras och förhoppningsvis leda till sunda gränser för framtiden. Det är när det mörka fastnar och tar över oss och lidande blir vår vardag som vi måste göra oss av med det. Vi får se vad som händer i morgon. Kanske vaknar jag och känner att jag älskar och har förlåtit alla:-)