När jag för första gången gick till en anhörigterapeut var det lite grann som att sakta vakna och börja se världen med andra, klarare ögon. Han sa redan initialt att om jag skulle ta tag i  mitt medberoende så skulle det bli lite som att skala en lök. Lager på lager av undertryckta känslor, ogråten gråt, återhållen ilska, sorg. Jag förstod föga. Tyckte ju att jag mådde ganska bra, att det var alla andra som var fuckups och behövde hjälp.

Under det allra första mötet gjorde han en groundcheck av mitt läge. Jag berättade om mitt liv, om mina ohanterligheter, om min bakgrund och mitt helvete som jag liksom tyckte att jag bara hade hamnat i. Som av en slump. En dramatisk relation som tog all min kraft. En okontrollerbar livssituation. Passion som blivit förlamande. Han lyssnade tålmodigt och det allra första rådet han gav mig var att försöka visualisera en platå. ”Du måste lära dig att gå upp på din platå”.

Han menade att jag sakta men säkert behövde börja se mitt liv lite från ovan, ställa mig utanför och titta in. Mitt i stormens öga, i kaoset, agerar vi nämligen inte rationellt. Vi reagerar på instinkt. Reagerar i stället för att agera. Alla våra känslor och handlingar står i relation till kaoset. Vi släcker bränder, men hinner aldrig göra en plan för att undvika att de uppstår. Jag blev skitirriterad på honom. Vadå platå? Jag hade betydligt viktigare akuta lägen att handskas med tyckte jag. Folk i kring mig som höll på att gå under. På vilket sätt skulle en jävla platå hjälpa dem? Men jag tog ändå med mig det han sa. Försökte skapa ett eget rum. Ett eget mentalt rum där jag kunde tänka klart utanför kaoset.

Det var här någonstans hästarna kom in i mitt liv igen. Jag började rida när jag var fem år. Har alltid velat vara i deras totala närvaro, lugn, raka ärliga kommunikation och nukänsla. Och ofta sett till att tillfredsställa det behovet, den längtan. Jag gick ut från terapeuten (medberoende=ofta duktiga flickor som vill vara till lags och leverera:-) och två veckor senare hade jag börjat på westerridskola på Okna Ranch. Umgänget med hästarna hjälpte mig att komma ut ur stormens öga för en stund. Att få perspektiv. Att landa. Börja ställa frågor till mig själv. Resonera. Dag två är alltså tanken att vi alla ska försöka hitta ett inre rum där vi får vara bara vi. Promenader, träning, skriva dagbok, gå på alanonmöte, träffa vänner, åka ut till landet själv, yoga, meditera, avslappningsband. Många medberoende tycker att det här känns omöjligt. Otäckt att bara fokusera på sig själv. Tomt, ensamt och meningslöst. Börja i liten skala. En kort kvällspromenad. Gör den helig. Bara gör det. #medberoendedag2