Först och främst: Tack återigen för all fantastisk feedback på andra delen av Djävulsdansen. Ni ger oss så mycket kärlek! SÅ glad att jag har fått göra den här resan tillsammans med er.

Några frågor som kräver svar:

Någon frågade i kommentarsfältet vad Anns och min relation har betytt för mig. Oerhört mycket, är det enkla svaret. Som jag tjatat om tidigare så är beroende/medberoende extremt skamfyllt. Okunskapen,  de förlegade, moralistiska attityderna kring beroende och inställningen att alkisen är en frisk person som väljer själv och alltså enligt den devisen måste ses som ond skitstövel gör oss fyllda av skam. Skam, skam, skam. Jag borde vetat bättre. Borde lämna. Borde hata. Borde vara starkare.

Ann och jag har från dag ett kunnat prata fullständigt skamfritt med varandra om våra liv, våra val och våra drömmar. Öppna hjärtat och berätta om alla tillkortakommanden, om vrede, om sorg, om svek, och brustna drömmar, om att känna sig som en jävla idiot som vägrar släppa hoppet om att kärleken ska kunna göra oss friska. Sådär som Märta Tikkanen sa i går. Ann har aldrig dömt mig. Jag har aldrig dömt henne. Vi har lyssnat på varandra och med respekt och kärlek guidat varandra mot bättre tider, bättre egenvård, bättre liv. Ann har också fått mig att skratta. Har nog inte skrattat så mycket som jag har gjort de sensate tre åren under hela mitt liv. Tack kära, fina, rara Ann för att du hyrde ett skrivbord på Garbo Reportage och blev min vän när jag behövde det som mest!

En annan fråga handlade om hur man ska göra med barn vars ena förälder är aktiv missbrukare och som i bland blir våldsam framför barnen. Våld kan under inga som helst omständigheter ursäktas. En missbrukare som är full/påtänd och brukar våld ska polisanmälas. Det hjälper er båda i längden. Du och dina barn lever i en farlig situation och jag råder dig att söka hjälp nu. Om du vill kan du maila mig: sannalundellsblogg@gmail.com så ska jag göra vad jag kan för att guida dig.  Stor kram, styrka, mod, kärlek, hopp.

En god tumregel att hålla sig till är att barnen aldrig ska behöva träffa den beroende full eller påtänd. Självklart kan abstinens, förnekelse, lögner, och den irritabilitet som finns även när den aktiva missbrukaren inte är full /påtänd också vara jobbig/skadlig för barn, men barn behöver också träffa båda sina föräldrar. Genom att själv vara ärlig, rak och konkret berätta för barnen att beroende är en sjukdom och att mamma/pappa är sjuk så har du gjort världen mer begriplig för dem. Mitt råd är att du ber om stöd hos beroendeenheten i din kommun. Kanske kan ni ha ett samtal med din partner och komma fram till gemensamma regler för hur ni ska förhålla er till barnen.  Om din partner vägrar och tycker att hen inte har några problem, gå dit själv och sök stöd.

Det är dags att läsa mer. Nu om beroendesjukdomarna. För mig har det hjälpt extremt mycket att förstå att beroende är en sjukdom och exakt vad den sjukdomen gör med en persons beteende och psyke. Här kommer dagens boktips:

#medberoendedag5