När jag började gå i terapi och förstå att jag var medberoende så var det till en början väldigt omskakande på ett positivt sätt. Äntligen någon som förstod. Äntligen någon som jag kunde vara helt öppen för. Någon som förstod vad jag pratade om, som inte bara la huvudet på sned och tyckte att allt lät nattsvart. Jag fick prata om all min besvikelse, om all min utsatthet, och min ilska.  Gick dit och var förbannad. Så arg! (sorgen kom långt senare). Pratade mest om andra som gjorde mig förbannad. Andras beteenden, andras brister, andras risiga sätt att bete sig mot mig. Hela tiden.

Efter några veckor i terapi fick jag min första kalldusch när –  låt oss kalla honom Lasse – frågade ”vad har du för vinster i den här relationen?” Jag ba, vad snackar han om nu??? Vinster??? Klart jag inte har några jävla vinster av att leva i det här kaoset. Men Lasse insisterade och introducerade mig för begreppet ”offerkofta”. ”Har du inte på dig offerkoftan nu Sanna?” frågade Lasse och jag blev förbannad på honom och frågade vad han egentligen menade med det.

Han förklarade att jag givetvis i viss mån var ett offer för omständigheter, men att man som medberoende ofta ”hamnar” i situationer och relationer där offerkoftan åker på. Vinsterna är att vi slipper titta på våra egna brister. Att vi jämfört med den beroende ”skitstöveln” framstår som tämligen perfekta. Att vi altid har rätt. Att vi är klanderfria och utsatta. Att vi genom att fokusera all vår kraft och energi på andra ”slipper” fokusera på oss själva och vår egen känsla av värdelöshet. Vi ser oss ofta som offer även utanför relationen. Ständigt, eller i alla fall ofta utsatta för allehanda oförätter.

Lasse förklarade att jag för att bli fri från medberoende måste börja ta ansvar för mig själv. Bli min egen älskande förälder som ser till att stoppa in mig i situationer där jag inte är ständigt utsatt. Ingen annan vuxen kommer att göra det åt mig. Välja relationer och situationer där jag inte är ett offer. Kräva jämlika relationer. Gå i från de jag tycker behandlar mig som skit. Ställa krav och sätta gränser för att slippa känna mig som ett offer. Jag tyckte att han var helt fel ute just där och då (medberoende klarar oftast inte av att ta kritik:-), men jag började tänka på offerkoftan, och hur skönt och lätt livet skulle kunna kännas utan den.

I morgon visar vi tredje och sista delen av Djävulsdansen. Den handlar om att bryta upp. Om att att ta av sig offerkoftan och agera i stället för att reagera. Om att välja sitt liv. Att om att man måste ta hand om sig själv före man tar hand om andra vuxna människor.

#medberoendedag7

Stor kram