Det är verkligen något med den här tiden på året. November. Mörkret och att träden blir nakna. Då vaknar min längtan och min sorg. Kan inte hålla undan mörkret med skratt och levande grönt ljus som annars så barmhärtigt sköljer över, klampar in och skrattar bort allt.

Nu är det bara att vistas i den där längtan och gråta när gråten kommer. Blir mer och mer vän med  tanken på att livet inte bara kan rulla på i ljus, att det är ok när det svarta molnet rullar in, att det är en del av livet. Samtidigt har jag ändå krav på mig själv att vara produktiv. Verksam. En duktig strävsam arbetare. Det går inte riktgt i hop med vemod. Försöker acceptera det också.

I dag saknar jag Inger, min moster. Jag saknar Åre, min födelseby. Jag saknar min pappa som bor i Skåne och jag saknar allt det där som inte längre är som det var.