Jag, Ann och vår förläggare Annika Bladh åt festlunch på Urban Deli och min hjärna lyckades för en kort stund få i gång dopaminhalterna så att jag kände mig både lycklig, motiverad och sprallig. Kreativa kvinnor, tack för att ni finns! Tack för att vi får skriva den här boken. Jag hade själv behövt den för fem år sedan när jag famlade totalt i mörkrets utkanter. Nu faller tunga flingor över Södermalm och min kropp kraschade totalt när den fick syn på soffan. Den vill förpassa mig till ett ide, till vila, till stillsamhet. Somnade en stund innan jag tvingade mig själv ut i skymningen för intag och fodring av hästarna ute på Runsten. Försöker att inte känna mig värdelös av den hör tröttheten. Försöker ge mig vila utan skuld. Det är svårt, men det ska gå.