Fredagen kom och innebar en  befrielse. Jullov och två veckor av ickekrav på arla morgnar. Väckarklockor är bannlysta här nu. Ingen ska behöva gå upp före solen. Bara den lilla detaljen lyfte locket på den serotoninbrist som tycks ha drabbat mig. Nu äter vi polkagrischoklad, ostbågar och njuter av granen och ljusen och pyntet som vi ändå har lyckats få upp. Fem nya fiskar simmar runt i akvariet, Mariah Carrey  och Justin Bieber sjunger  loss på radion och vi glor på Starwars.

Det enda ja önskar mig i julklapp är solidaritet och kärlek. Blev så jävla kräkfärdig när jag läste det här. Är på riktigt rädd för vart världen och Sverige är på väg. Vad händer med människorna. Varför detta förakt mot svaghet? Hur fan kan man spotta på en romsk kvinnlig tiggare? Hur jävla sjuk i huvudet är man om man gör det? Men uppenbart så är det här ett utbrett strukturellt problem. Lusten att sparka nedåt. Att spotta på det uppenbart svaga. Fuck that.