Jag vaknade av att regnet smattrade mot fönstret. Helvete vad det här vädret tar knäcken på mig. Var så glad när frosten kom och solen gnistrade till för en sekund i går. Den typen av dagar är så jävla viktiga under december. Hög klar himmel ger hopp. Men nu är blötan och vinden tillbaka igen och jag bestämde mig för att ligga kvar. Skolka från allt. Sov till 12.00 men kände mig ändå inte utsövd när jag vaknade. Fick verkligen tvinga mig själv att uträtta något av värde. Lyckades tvätta familjens sängkläder, vika ett lite tvätt och packa upp min resväska. Sen stöp jag i säng igen. Låg och glodde. Orkade inte ens läsa. Energinivån = 0. Vid fyra pallrade jag mig upp, drog på mig min varmaste dunjacka, en hellång regnkappa och ett par gummistövlar och gick och hämtade pojkarna. Nu sitter jag här fortfarande iklädd pyjamas och ska försöka mig på att sätta i gång ett carbonara-kok. Känslan av värdelöshet är massiv. Oro över att inte komma i gång. Att mina dopaminhalter är för evigt låga. Att jag aldrig mer kommer att vakna och skutta upp ur sängen med driv. En skitdag rätt och slätt.