Ann och Mattis är husvakter i det kanske vackraste hus jag någonsin besökt. Shit vad härligt vi har det i denna flotta miljö. Hemgjorda hamburgare, ostbricka, champagne och barnlek, lek och ännu mer lek. Prat halva natten. När vi vaknade och njöt av vår sista lediga sovmorgon föll snön idylliskt utanför och vi gör oss redo för en sista ledig dag av njut. I morgon ringer klockan 07.15 igen och jag vet ärligt talat inte riktigt hur det ska gå. Hur ska jag någonsin klara av att bli morgonmänniska igen????  Det måste gå bara. I dag har jag lämnat in min del till det PM som utgör examinationen för kursen ”Att möta och förstå människor i kris” som jag har läst under hösten. Så imponerad av upplägget, föreläsningarna och innehållet i kursen. Har lärt mig så mycket. Om trauman, stress och kriser. Just nu funderar jag mycket på vår tids besatthet att patologisera nedstämdhet, oro eller andra tillfälliga psykiska besvär. Vi lever i en tid där vi ser allt som inte är balans, glädje, arbetsförmåga  som ”sjukdom” som omedelbart måste dämpas eller medicineras bort. Den medicinska modellen blir mer och mer helt förhärskande i vårt samhälle och det finns en risk att människor missar att se tillfälliga psykiska symptom som meningsfulla, till exempel att uppfatta ångest eller nedstämdhet som ett meddelande om att något i livet inte står rätt till i stället för att direkt se symptomen som något sjukt som omedelbart måste medicineras bort likt en tumör. Psykiatrikern och krisexperten Johan Cullberg menar att det här förhållningssättet gör oss mer och mer främmande inför oss själva. Jag tycker att det ligger något i det…