Vår ute i dag. Grus på asfalten. Talgoxar. Envisa snödroppar som inte låter sig tuktas av snöblandat regn. Hängen på björken.

Det var så hoppfullt. Allt i dag. Hämtade min son tidigt och vi sprang över kyrkogården upp mot Mosebacke för att hämta den lille och jag hade samma känsla i mig som när jag var 11 år och livet så direkt och okomplicerat enkelt. Vi skrattade och tävlade och han stannade vid ett buskage och pekade på några små nyss ur marken uppträngda gulsippor. Där stod vi en lång stund i någon slags vårvördnad och bara njöt av några solstrålar som – hör och häpna – värmde.

I bland räcker det att bara titta på mina barn för att jag ska fyllas av kärlek som liksom bubblar som sockerdricka i tinningarna och hjärtat. Hela mitt blod förvandlas till kärlek i de stunderna.

Vi gick hem med en inte lika vårsprallig femåring som bara tjatade om sin Iphone hela tiden, blev sur för att jag inte hämtade honom i bil och lyckades tjata till sig en mutbulle på vägen hem.

Sen blev jag av någon anledning brutalt sugen på torskrygg och var tvungen att bjuda över mamma för att slippa äta fisk ensam. Pankobakad torskrygg, hemgjord remouladsås, sallad på brysselkål, broccoli, paprika, tomater och hackad mandel och så mandelpotatis förstås. I sin enkelhet förbannat gott. Avslutade med tårta framför två avsnitt av Morran och Tobias som samtliga i familjen krampar till. Massiv magmuskelvärk nu med andra ord.