Ååh, jag har så svårt med avsked. Vill helst bara simma ur bild, smyga ut genom bakdörren och hoppas på kärt återseende snart. Men jag bör träna mig. Öva. Stå kvar i det som skaver. För att utvecklas.

Därför. Hej då. Kära, kära, vackra, fina bloggläsare. Den här bloggen har levt på smulor ett bra tag. Gått på sparlåga. Ebbat ut. Mina ord räcker inte riktigt till allt jag vill nu för tiden, i alla fall inte till bloggis.

I fem år har jag levt med bloggen. Oftast har det varit lustfyllt. I bland tvångsmässigt. Då och då pressande. Senaste halvåret mest som ett måste. Ingen har tvingat mig, men jag har som sagt svårt med avsked…

Nu ska jag vila från tangenterna ett tag. Boken är inlämnad. Jag skrev min sista kolumn för Aftonbladet i förrgår och nu väntar nya stränder, nya hamnar, nya öar och jag känner mig barnsligt fri. Som en av de där stollarna som drog på sig vita skärmmössor i dag…

En uppföljare till Djävulsdansen. En relasefest för min och Anns bok. Dittes och mitt alldeles egna drömstall ute på Rikstens Säteri. Hästarna. Kurser i Natural Horsemanship. Hästliv.nu. Föreläsningar om medberoende.

Tack för att ni delat mitt universum. Tack för att ni funnits och tagit emot mina ord.

Ni som kommer att sakna mig: Jag finns på instagram som @sannalundell och på nya fina Hästliv.nu där jag fortsätter att blogga – mindre splittrat och definitivt mer av otvungen lust.

So long cowboys and girls!