till skolan som en ypperligt ordentlig förälder. Fick däremot till mitt stora förtret en fet p-bot i morse. Som jag hatar mig själv när jag får se den där gula sladdriga lappen under vindrutetorkaren! Som jag avskyr slarvern och glömmot i mig då. Var tvungen att skrika rakt ut.

I dag ville yogagirl att vi skulle svettas. Röra på fläsket. Det var lätt. Jag startade dagen med en galen powerwalk i Nackareservatet. Sen har jag svettats runt stan till olika möten. Har gått flera mil i dag skulle jag tippa. Och svettats liter. Nemas problemas att anta den utmaningen.

Har också hunnit med en lite minikräftskiva på tu man hand med Olga, bakat bröd som en prudentlig hemmafru, vikt ett ton tvätt och sorterat pojklådor. Kom på de små med att fuskstäda. Dvs ösa ner allt på golvet i lådorna huller o buller i kaos. Fint på ytan. Fortsatt kaos bakom prydlig fasad. Ingen bra städmetod fick jag förklara i dag.

Rock n´Roll can never die.

Helgen i korthet: Myskväll med kids, kalas, kalas, kalas, Gulgknappenglam tillsammans med  älskade nyblivna moran Ann Söderlund, mer kalas – den här gången för min älskade femåring Lo som hade bestämt att det skulle ske i fotbollens tecken, fotbollsmatch för åttaåringen och avslutningsvis en sjuhelvetesgod söndag middag. Vietnamesiska isbladsrullar men Nuoc Cham. Bra helg.

Vi börjar med att stanna till lite extra vid Guldknappen.

Fick den stora äran att bära snyggaste byxdressen jag någonsin klivit i från Teotoki, samt perfekt matchade smycken från min underbara guldsmedsgranne Helena Skolling. 

Håret är efter Giggis proffsiga klipp och färg helt fantastiskt. Hon botade min frisörskräck i fredags och lyckades typ läsa min tankar och drömmar angående hår som jag inte ens visste att jag hade. Gigi släpper jag aldrig, synd att hennes vad det verkar urcharmiga salong Cut in Kitchen ligger i Karlstad.Tur ändå att hon är polare med Ann och därför kommer till Stockholm lite då och då. Det var med andra ord en kväll då jag kände mig klanderfritt smashing.  Synd då på så rara ärtor att jag och Ann missade fotograferingsbonanzan på röda mattan. Vi orkade inte stå i kö, tog ett glas bubbel på Grands veranda, och förlorade oss i djupsnack. Som vanligt. Vi höll på att missa hela prisceremonin. Typisk oss. Men det tog vi igen med mingel, skumpa, skratt, och storslagna feministiska planer med Moa Gammel och Maria Andersson. Puss på er!

Har lyckats skapa fina morgnar två dagar i rad. Lugn fin frukost. Soft umgänge utan hets med barnen. Tid för frukost, lugn påklädning, till och med lite lek och HÖR OCH HÄPNA kommit 10 minuter före utsatt tid båda dagarna.

Har också övat mig i tacksamhet. Jag gör redan tacksamhetslistor varje kväll så det var ingen biggie för mig. Älskar tacksamheten. Älskar att hitta ljus i mörkret. Testa, man blir lyckligare, jag lovar!

Svårare var det med gårdagens uppgift, att drömma stort. Våga ha en stor fluffig, härlig dröm att sträva efter. Jag hamnar ofta i limbo. I valångest. Vet inte vad jag vill. Vågar inte vilja, för att jag så många gånger fått mina drömmar grusade. Vanligt alkisungebeteende. Att skita i mål och drömmar och bara go with the flow. Gilla läget, oavsett hur det ser ut. Det blir aldrig som man tänk sig ändå, så varför riskera besvikelsen liksom. Det där vill jag träna på. Att våga drömma och förstå att livet som vuxen är något annat än det som barn. Jag är min egen goda vårdnadshavare, min egen älskande förälder och ska tillåta mig själv att drömma, planera, sträva och lyckas. Drömmarna är lika viktiga som tacksamheten.

I morgon är en dag av ”Sann förlåtelse”. Dags att släppa taget om våra sorger, om oförätterna vi utsatts för, om bitterheten, offerkoftan och ångern. Den tynger bara, har ingen funktion, utan försätter oss i fortsatt offerposition. Det här inget man gör över en dag känner jag. Sorg, ilska frustration och förlåtelse måste  ibland få ta sin tid. De här känslorna må vara destruktiva men de existerar ju och måste också få omfamnas för att kunna kastas bort. Ilskan måste vädras och förhoppningsvis leda till sunda gränser för framtiden. Det är när det mörka fastnar och tar över oss och lidande blir vår vardag som vi måste göra oss av med det. Vi får se vad som händer i morgon. Kanske vaknar jag och känner att jag älskar och har förlåtit alla:-)

Jag har sällan känt mig så stolt, förväntansfull och brinnande inför en arbetsinsats som nu. Den 23/9 21.00 i SVT1 sänds den första delen i vår dokumentärserie Djävulsdansen – om medberoende och anhörigskap. I dag var det presskonferens och smygvisning av SVT´s höstsatsningar och premiär för vår fina trailer. Se här! Stolt, rörd och tacksam!!! Så glad över att jag mötte Ann för fyra år sen! Så glad att vår producent Ann-Linn Guillou har gjort ett så satans bra jobb. Så otroligt tacksam över alla våra fantastiska medverkande. Vilka berättelser, vilket hopp, vilket otroligt viktigt ämne ni har vågat lyfta och vägrar mörka!

Pepp också att Stalkers, säsong 2, som jag hann göra i 3:an innan jag gick till SVT är nominerat till en Kristall för årets fakta- och aktualitetsprogram. Jippi. Lycklig stjärna över min dag.

I dag ska vi bryta en dålig vana. Det har inte gått så bra hittills. Har nämligen inte utsatts för någon typ av tidspress, så jag har inte behövt brottas med mitt problem just i dag. Tidsoptimismen är min allra sämsta vana och jag känner mig högst redo att göra mig av med den.  Hatar mig själv varje gång jag kommer på mig själv med att sabba värdefull, vacker tid med stress. Hjärtat i halsgropen och sura miner för att man inte respekterar andra människors tid. Har haft problem med detta hela livet. Alltid fem minuter sen. Från första dagen i första klass.

Började jobba med det här redan förra hösten och det HAR blivit bättre. Barnen är i stort sett alltid i tid till skolan, och jag har skött mig bättre än förr. Men jag har mer kvar att slipa på. Nu tänker jag bli en sån där irriterande jävel som kommer FÖRE andra. 10 minuter tidigare än alla andra. Jag ämnar börja i morgon.

I morgon vill yogagirl att  vi ska skapa en ny bra rutin. Min får bli att skapa en underbar morgon. En morgon utan stress för alla i familjen. Det ska bli mitt höstlöfte.

Åker x2000 baklänges. Inte så uppiggande för en åksjuk person.

I eftermiddag ska jag och Ann gästa SVT´s Sommarkväll. Prata om Djävulsdansen som snart har premiär. I går spenderade jag hela dagen på en makalöst vacker skärgårdsö för en än så länge hemlig inspelning. Magiska samtal, havsörnar, vilda minkar, golf (!), yoga (klarade andra dagen av #yogagirlchallenge av ren tur) och skaldjursplatå. Njutardag.

I morgon flyttar jag våra älskade hästar från  sommarvistelsen på Lennartsnäs säteri i Kungsängen till världens mest fantastiska lösdrift på Runsten i Huddinge. Har äntligen hittat den perfekta kombon Lösdrift OCH supermodern anläggning med alla faciliteter man kan önska sig. Ridhösten som väntar lär bli amazing.

Fått yoganytändning. Mycket tack vare Rachel Brathen, eller @yoga_girl som heter på Instagram. Jag liksom hundratusentals andra yogalovers blir lite gladare varje dag när hon delar sin ärlighet, sin livsglädje, sina sorger, sin klokskap och sin galna lekfullhet med oss. Nu har hon #yogagirlchallenge. Hon vill inspirera oss till att #yogaeverydamnday. Jag ser det som en gåva! Precis vad jag behöver nu när ledighet går in i vardag. Då ängslas min själ över krav på uppväxling. Perfekt då med yogan som liksom håller mig i handen. Tillsammans med hästarna. Jag kom på det i våras, jag måste inte välja! Jag kan rida OCH yoga. Måste inte bli besatt av bara det ena eller det andra. I dag slog jag därför två flugor i en smäll. Yoga till häst! Att yogaandas tillsammans med en häst är ren magi. Har inga vetenskapliga bevis för detta, men jag kan svära på att det är oerhört hälsosamt, livgivande och lugnande för psyket och kroppen. Att smälta samma med ett djur i skogens tystnad. Att se genom hästens ögon. Lyssna med. Känna med. Närvaro. Lycka. Sinnesro. As simple as that!

mitt arga inlägg om Expressens publicering av  ”kokainfilmen”.

Jag fick fram för allt oerhört mycket kärlek och pepp. Tack alla för det! Tack för att ni bemödade er om att läsa hela texten och förstå den. Tack för att ni klarade av att göra skillnad på mitt privatliv och det offentliga.

Vissa ville dock hävda att mitt agerande var en akt av medberoende. Att jag försöker skydda någon som inte mår bättre av att skyddas. Att det är skam på torra land att jag tar den där ”knölen” i försvar. Att det enda som funkar med missbrukare är konsekvenser och gränser. Att jag får skylla mig själv som skaffat barn med en ”pundare”. Och så vidare i all skamsen oändlighet. Till er vill jag säga följande:

1. De jag i första hand försökte skydda var mina barn, framgick inte det med all önskvärd tydlighet?

2. Det jag i andra hand ville med min text var att väcka en pressetisk debatt. De pressetiska reglerna säger bland annat:  

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. 

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Expressen bröt alldeles uppenbart mot de här reglerna, och det är för jävligt. Framför allt för mina barn. Många ville då kasta tårtan – ”du skriver ju för Aftonbladet som är lika vidriga”  -i ansiktet på mig. Ni har till viss del rättt. Aftonbladet publicerar mig, men jag står fri. Jag är frilansjournalist och ansvarar för varenda ord som kommer ur mina fingrar.

3. Jag vet allt det där om konsekvenser och gränser, tro mig! I mitt/vårt fall finns dock inte bara privata gränser, utan även offentliga. Mina privata gränsdragningar vet ni ingenting om, och så bör det vara. Vi behöver alla en privat sfär som bara de närmaste har del i. Ni vet oerhört lite om den sfären och så måste det få vara.

4.  Jag vet också att man inte blir frisk, stark eller motiverad av skam. Tjära och fjädrar och strupstock har aldrig varit gynnsamma metoder för att få folk att förändra sig. Offentlig skam leder tvärtom ofta djupare ner i svärtan. Kärleksfulla, sunda gränser utan ilska eller skam är däremot nödvändiga i alla relationer och ger förutsättningar till självrespekt, tillfrisknande och något vackert.

4. Att blir fri från sitt medberoende handlar just om det, att lära sig sätta sunda, kärleksfulla gränser och att skydda sin personliga sfär. Att ställa krav på hur man vill bli behandlad. Att våga ge uttryck för sin vilja och sina behov.

Från och med den 1 september finns det en fantastiskt billig och bra halvtidsplats att hyra i min frilansgrupp Garbo Reportage på Katarina Bangata 48 i Stockholm. För 1400 kronor i månaden får du bredband, förvaring, städning, kaffe, frukt och åtta härliga journalistkollegor. Det råder en rolig, hjälpsam och varm stämning på Garbo och jag rekommenderar alla som drömmer om frilanstillvaron att hyra skrivbordet! Inboxa mig på sannalundellsblogg@gmail.com så berättar jag mer! 

Stan. Fortsatt hetta. Nu smyger jag i gång maskineriet lite smått. Har bland annat skrivit den här kolumnen om restaurang Babylons ägares skitinställning till amning och bröst! Men jag badar ändå minst två gånger om dagen och njuter av de här sista vackra lediga augustidagarna. Puss på er.