med den perfekta terassen. Takterasser är väl bland det ljuvligaste som mänskligheten hittat på! Just från den här terassen ser man hela staden och fucking totaly amazing Akropolis, så den är något ljuvligare än alla andra takterasser jag vistats på. Här sitter jag och jobbar i leopardbikini och lägger mig då och då i en solsäng som jag skapat av några täcken och mina två mjuka dunkuddar, sippar på en Perrier, läser Kerstin Ekmans Änglahuset och är helt förförd. Av allt i den boken, dofterna jag har omkring mig, av ett träd bestrött av ljusblå blommor som vajar nedanför. Min huskamrat Lena är det perfekta sällskapet. Vi kan vara tysta, koncentrerande, arbetande en hel dag bredvid varandra, och sen brista ut i sällskapssjukt samtal om kvällarna på tavernorna.

Jag var tyvärr med om något fullkomligt oljuvligt i går. Gick mitt in i Gyllene Grynings happening på torget utanför Mitropoli, den stora katedralen som är centrum för den grekisk-ortodoxa kyrkan. De hade smällt upp en scen, stora naziliknande röda fanor och spelade Carmina Burana väldigt högt. Skinnskallar och uberblonderade tjejer. De har fått mellan 8-10 procent av Greklands röster i EU-valet. Förintelseförnekare och öppet rasistiska. Sorg.

runt Filopappos. Mäktigheten i att springa runt under skuggande olivträd och plötsligt befinna sig på Pnyx där demokratin föddes. Herregud, jag går som sagt runt på små rosa moln exakt hela tiden i den här staden. Nu sitter jag på ett café och dricker färskpressade apelsiner och försöker samla ihop hjärnan till att skriva en kolumn som ska in i morgon. Svårt att tänka på något annat än allt vackert jag ser runt mig.

En selfie, eller en slick av mitt eget kön som Robert Aschberg vill kalla det:

Älskar Aten. Känns som om den här staden byggdes för att just jag skulle få strosa runt här under mandelträd, apelsin och fikon (narcicisst, javisst:-). Kan inte nog betona hur pass rusig jag blir av marmor som slipats av tusentals sandalklädda romarfötter, vindlande gränder, olivträd och bysantinska kyrkor.

Jag är en sån nörd. Började på fullt allvar gråta när jag äntrade Agora. Smeker i smyg antika pelare och tar av mig barfota för att få känna marken under mig, in i mig. Sanning. Blev nästan portad från Akropolis pga detta oanständiga barfotabeteende.

Mina förväntningar på den här staden var milt sagt ljumma. Hade hört att det var ful (?), skitig, svettig och smogfylld. Den är ljum, vacker, ren och den blå himlen står högt och klar. Gröna oaser överallt.  När jag kommer hem ska jag köpa en katt som ska heta Artemis Ariane.

skriver så viktigt och klarsynt på sin blogg och jag tror att vi alla behöver påminnas om vad som är på fruktansvärt ond väg att röstas  fram i Europa. Kontroll, inte frihet.

Vår takterass är nästan löjligt ljuvlig. Känner mig som Lord Byron med staden som brer ut sig under mig och Akropolis som vakar där uppe. Apelsinerna är mogna, hundar skäller på Filopappos, duvorna kuttrar och jag dricker starkt kaffe i värmen. Sov tio timmar i natt efter en lång promenad i parken kring Akropolis. Klättrade upp på en av tusentals fötter blanksliten, såphal klippa och såg solen gå ner över Atens kullar. Vaknade utsövd till en ljummen morgon. Skriver. I två veckor ska jag få vara här. Nyper mig i armen. Ödet ville mig så väl.

och känner syrendoften sippra in genom fönsterspringan på Fredriksborgs Hotel ute på Värmdö.. Natten är ljus och ljum och vi har ätit en gudomlig tre-rätters på restaurangen nedanför. Crème brulé på ädelost med serranochips och rödlökschutney, linguine, tomatsalsa och hjortfilé och sist men inte minst en chokladexplosion. Yummie! Skönt att ta minisemester i sin egen stad. Fint att kunna göra sista kvällen med pojkbarnen innan jag reser till Aten mysig. Har resfeber. Och nojjar över att jag inte hittar mitt pass. Hur ska allt gå?

Vet inte om ni har missat att tidningen Amelia under våren har arrangerat en ståupp-coaching som letts av Karin Adelsköld för att peppa framtida kvinnliga komiker. Som slutkläm skulle de kvinnliga adepterna få uppträda på Mårten Anderssons ståuppklubb Raw. Dispyt uppstod när eventet (som marknadsförts risigt som bara den) inte sålde tillräckligt med biljetter. Mårten Andersson mailade då Karin Adelsköld och skrev att kvinnliga komiker inte säljer. Punkt. Det var en sanning som alla i projektet bara var tvungna att förstå. Karin reagerade starkt på denna ”sanning” eftersom den inte stämmer överens med den verklighet hon lever i. Hon valde att publicera Mårten Andersson mail i en blogg för att visa på det kvinnoförakt som finns i branschen. Mårten Andersson gick bananas, blockade Karin på twitter och drog i gång en hätsk debatt som fick Karin ”sparkad” från hela eventet. Amelias chefredaktör försöker hålla någon slags diplomatisk ton á la 1958, trots att alla redan har kunnat följa både Karin och Mårtens diskussioner på twitter och Facebook och med all önskvärd tydlighet kan se att Karin blir behandlad som skit. Helt sjukt. Så jävla fel. Så förvrängt. Mer Karin åt folket. Mer kvinnor på ståuppscenerna.

när det kommer till idrottsliga prestationer? Började gråta när jag läste Brita Zackaris inlägg om Göteborgsvarvet. Svårt med mina mörka känslor, svårt med smärta och sorg. Men sportsliga bedrifter gör mig helt knäckt! Vad är det med mig?

Sitter på mitt älskade il Caffé och jobbar loss. Bara sex dagar kvar tills jag drar till Aten. Journalistförbundet har beviljat mig ett stipendium, så jag ska få bo i en lägenhet i Aten i två veckor och skriva. Blandade känslor inför detta. Har aldrig varit i från mina barn i två veckor förut. Gör ont i själen redan nu när jag försöker föreställa mig hur dag nio kommer att kännas. Samtidigt så behöver jag ensamheten. Avbrottet. Tiden för tankarna. Behöver komma bort om jag någonsin ska kunna skriva det jag vill.

Å vad glad jag blir när ungdomen ger mig hopp!

och jag är äntligen helt bakfyllefri. Svensexa för min brorsa i fredags, och jag kan bara ännu en gång konstatera att min kropp verkligen inte gillar alkohol. En del av hjärnan kan fortfarande tycka att det är hyfsat kul, men kroppen strejkar. Är det för att jag är äldre? Dricker sällan? Dålig lever? Skört psyke? När jag var i tjugoårsåldern kunde jag glatt vara ute och festa till fem och gå till jobbet dagen efter. Nu dricker jag tre glas vin och går hem vid tolv och ändå känns det på riktigt som om en ångvält  manglat mig. Eller så har jag helt enkelt större krav på mitt mående nu för tiden.

I går var det fotbollsmatch för hela slanten och i dag fotbollskalas. Vi hyrde en av stadens fotbollsplaner och körde match i stället för traditionellt kalas. På Igors begäran. Väldigt smart idé av honom. Vi bunkrade upp med picknick i solen och alla glada barn fick leka loss och spela sig svettiga och käka tårta utan att invadera och stöka ner mitt hem. Hett tips för alla stressade.

Puss