och så var den sista inspelningsdagen gjord. Vårens första dag, som Ann gick och sjöng ute på Okna. Och hon hade så rätt. Vi satt mot stallväggen i solen och svettades Och bländades. Var tvungna att bryta för att vi inte kunde koncentrera oss. Jag hade turen att få rida Holly, min älskade i 10 min. Att galoppera på den hästen är medicin!

Vädret gjorde mig och Ann så pass peppade att vi fick för oss att ta årets grilloskuld ute i hennes villaträdgård. Laddade till tänderna bunkrade vi upp med hamburgare och diverse tillbehör. Tyvärr gick tiden och solen la sig medan vi gjorde vårt yttersta för att förbereda. De fick bli inomhusstekning i stället! Lika mys det.

I morgon står fotbollsmorsan i givakt 9.30 i Tanto! Älska livet!

Dagen:

Möte om nya Hästliv.nu. Min baby ska få liv igen. Den här gången på riktigt. Webbyråer Awave har gjort ett fantastiskt jobb och alldeles snart kan vi relansera webmagasinet och bloggportalen Hästliv.nu. Så peppad!

Hem i ilfart och skrev debatttartikel om Kungens senaste groda. ”Inte bra för barnen att växa upp med dubbelarbetande föräldrar”. Gå in på svt debatt o läs!

Unnade mig lite fotvård och neonrosa naglar. Försöker chocka mig själv ut ur idet.

Banken för att hämta ny bankdosa. Krånglet med stulna väskor. Tiden det tar att hålla på med alla jävla nya koder.

Hämta gossar på skola och dagis. Älskar ändå att det är ljust nu när jag hämtar. Det finns rum för liv efter dagis as well.

Lagade en magisk kyckling från Lulles Fågel och Vilt i Söderhallarna. Skar den i bitar och la i långpanna med fänkål, potatis, morötter, rödlök och aubergine. Örtsalt, olivolja och rosmarin. Mot slutet av de trettio minutrarna penslade jag kycklingen med en glace på tamarisoja, agavesirap och sambal badjak. Serverade med en kall röra på créme fraiche, vitlök, agavesirap och citronsest. Himmelskt gott. 

En plats för mitt liv. Den andra juli 2005 träffade jag Micke där. Det var natt. Det var tropiskt. Vindstilla. Ljuset bara borta någon timme.

I dag var jag tillbaka där för första gången sedan dess. Nu med ett filmteam. Näst sista inspelningsdagen. Börjar känna mig slut nu. Börjar någonstans landa i att gå ur det här projektet. Trots att jag inte vill.

Kom hem som en urlakad trasa. Urblåst bokstavligen. Verkligheten och den nyblivna tonåringen väntade och gav mig en riktig match. Gränssättning. Så svårt. Så utmattande för mig att stå kvar i det jag säger. Mitt medberoende vill ju bara göra alla nöjda. I slutändan på bekostnad av mig själv och min självrespekt. Kommer vara tvungen att jobba med det resten av livet tror jag.

Och en Tom kha gai senare.
En bra och fin helg, trots att jag saknar alla mina bilder i den stulna datorn. Den goda nyheten är att Länsförsäkringar ersätter allt som stals. Hur smidigt som helst. En polisanmälan. Ett samtal och en komplettering med inscannade kvitton. TackAr gudarna för att jag tog den där extra olycksfallsförsäkringen, annars hade det varit kört. OBS. Är ej sponsrad!

Våren är här, det går inte att blunda för det, och det gör mig alltid lite vemodig. Förändringar. Krav på glädje och lycka. Idéer om upptrappning. Om att explodera i någon slags eufori i takt med knopparna. I’m not there. Vill inte ut ur idet. Deppar också lite över att våra dokumentärer snart är färdiginspelade. Vill inte lämna det universumet.

Och allt är kaos. Datorn stulen. hatar mig själv för att jag är en godtrogen bohem som tror att sånt inte händer mig. Nu är fyra års bildbank borta. Ont i själen. Hjärtat blöder. Bloggar från telefonen men wordpress-appen har strulat senaste dygnet. Hoppas den funkar nu.

drömmer jag om en till bebis. Jag kan bli så där längtanssjuk när jag bläddrar runt i min hårddisk och hittar bebisbilder på mina barn. Små fötterna. Händerna. Blicken från en nyfödd. Det första leendet. Den oövervinneliga kärleken.

Sen börjar jag tänka. På förlossningen. Då lindras min längtan. För dit önskar jag inte ens min värsta fiende. Inte blir det bättre när jag tänker att jag kan bli förlöst med kejsarsnitt. Det har jag nämligen blivit och den där jävla overkligt stora nålen som ska in i ryggen och känslan när de sliter upp ens buk är för jävla vidrig. Tiden efteråt, när man är som av på mitten…

Om det ska bli en bebis till så måste jag bli sams med tanken på att utsätta min kropp för brutala övergrepp, och det kanske jag aldrig blir.

Varför har människan lärt sig att flyga till månen, men inte lyckats skapa underbara förlossningar för oss kvinnor? Varför går kvinnor bokstavligen sönder när de föder barn i Sverige? Riskerar att uppleva sitt mest smärtsamma ögonblick, spricka sönder och samman, ja, till och med att dö? Detta känns så neandertal.

Jag är ju väldigt intresserad av ämnet som ni vet. Och ställer mig mycket frågande till den kraftigt ökande medicineringen och varför inte fler intresserar sig för att svara på frågan VARFÖR man får ADHD. Blir därför så glad när jag hittar andra som tänker som jag, människor som inte skriker åt mig i kommentarfälten och på twitter att jag är en omänsklig, känslokall idiot som borde hålla käften och inte uttala mig om saker jag inte vet något om. Att jag genom mitt ifrågasättande förstör livet för så många som får hjälp av medicin. Och så vidare.

Johan Isaksson heter en forskare i neurovetenskap som har skrivit en avhandling där han kommer fram till att barn med ADHD har lägre kortisolnivåer än barn utan diagnosen. Han konstaterar  också att: ”Hos barn med ADHD har Johan Isaksson noterat dels ett större antal negativa livshändelser – som separationer och missbruk inom familjen – i unga år, dels att skillnaderna i kortisolnivåer ökar tydligt från tio års ålder.”  Läs mer om Johans avhandling här

Lyssna också på Skolministeriets program ”Medicinering i stället för stöd i skolan?”.

Jag ger er dagens annons!!! Hahaha

Fin helg! Middag i går hos min nyfunna vän Maud. Hon bjöd på ryskt. Blinier, långkokt högrev med saltgurka och en helt sinnesjukt god kolasås som dränkte lingon och tranbär och toppades med en klick gräddfil. Maud hade vilt och härligt mixat ihop massa vänner som inte kände varandra, vilket blev oerhört trevligt. Sent glömmer jag den middagen!
På lördagen fick jag
också den stora äran att återigen få träffa och filma Hillevi Wahl. Magisk människa. Allt hon säger är balsam.
Det kommer att bli så bra.
I