Al och Hassel. Numer fiender till mitt immunförsvar som går bananas. Samma visa varje år och jag fattar ingenting. Tror att jag är sjuk. Sen slår det mig när jag läser nånstans om skyhöga pollenhalter alldeles för tidigt osv. I väg till Apoteket för lindring. Så sänkt.
I går var jag och min fina bästisfästis Sofia på öppningen av Gossip, en ny indisk streetfood-restaurang här på min gata. Ett hål i väggen, trångt som i en sardinburk, med riktigt god mat!

Mia Skäringer skrev en skitbra debattartikel som publicerades i Aftonbladet i fredags. En fantastisk liten text om det absurda i att tro att lyckan hägrar i någon av alla dessa äckliga fettdrypande köttdieter. Om att sluta fred min sin kropp i stället för att banta sig genom livet. Om att vara kvinna. Hon är ju briljant i sina iaktagelser, Mia Skäringer, så förbannat vackert klartänkt.

Mindre klartänkt var det att debattartikeln som delades 140000 gånger på nätet var ett led i en enda stor Proviva-kampanj. Mia Skäringer är de sockerstinna fruktsoppornas nya ansikte och bloggar numer i deras namn. Folket rasar. Känner sig lurade. Mia Skäringers fina text var en pr-bluff.

Mia Skäringer försvarar sig på den nya bloggen. Menar att hon inte alls är köpt. Att hon skriver vad hon tycker, som alltid, och att den enda skillnaden mot när hon bloggade för tidningen Mama är vart hon skickar fakturan. Så här skriver hon:

” Ingen förklädd sockerreklam

Men självklart får jag betalt för att skriva blogg. Jag skulle inte kunna lägga ner den tiden annars. Och den här gången är det proviva som betalar. Det är ingen hemlighet. Förra gången var det mama. Så visst är det en slags sell out. Och jag vet inte vilken av dem som är värst om vi ska ge oss in i den debatten.”

Skillnaden mellan tidningen Mama och Proviva är milsvid. Märkligt att inte Mia Skäringer förstår det. Tidningen Mama är en journalistisk produkt som har till uppgift att inspirera mammor, beskriva mammatillvaron, berättelser om riktiga människor ur verkliga livet. Mode, trender, kultur och skönhet är andra ämnen som täcks. Och, ja, jag håller med Mia om att man kan ifrågasätta Mama på många sätt. Dess reproduktion av unkna kroppsideal till exempel. Samtidigt förs hela tiden en diskussion om de här ämnena i tidningen. Den är öppen för både kritik och debatt och förändring.

Varumärket Proviva ägs till 51% av det multinationella Parisbaserade förtaget Danone som årligen gör miljardvinster. Danone säljer mejeriprodukter över hela världen på inte alltid särskilt trevliga sätt. Så sent som förra året kritiserades företaget för att via barnmorskor promota gåvor innehållande bröstmjölksersättning till fattiga nyblivna mammor i Indonesien och för en jättekampanj i Turkiet där de uppmanade nyblivna mammor att ge extra bröstmjölksersättning eftersom mjölken lätt sinar vid amning. För säkerhetsskull liksom. Danone misstänks också för att ha mutat läkare och sjukvårdspersonal på förlossningskliniker i Kina för att de skulle rekommendera deras mjölkersättning.

Så här skriver UNICEF om att markanadsföra bröstmjölkersättning i fattiga länder:

”Att inte uteslutande amma sitt barn under de första sex månaderna och istället ge barnet bröstmjölksersättning kan vara både dyrt och farligt. Bröstmjölksersättning som substitut till amning är särskilt farligt i områden där risken för infektioner är stor eller där det är svårt att få tag på rent vatten. Studier visar att ett barn som är uppfött på bröstmjölksersättning löper en 25 gånger större risk att dö av diarré och en fyra gånger större risk att dö av lunginflammation. Av alla barn i låginkomstländerna är det endast 49 procent som uteslutande ammas under sina första sex månader i livet (8).”

Skillnaden mellan Tidningen Mama och Proviva är alltså mycket mycket stor. Det handlar om liv och död. Det handlar om att Mia Skäringer promotar ett oetiskt, kallblodigt förtag som i förlängningen bidrar till att barn dör. Ett företag som har lyckats skapa en flasktrend i länder där vattnet är odrickbart. Detta är genomvidrigt och ett skäl nog att bojkotta Danone, Proviva och Mia Skäringers blogg anser jag.

Så glad att det finns tänkade människor som ser det skeva! Läs Blekks inlägg om Metros löpsedel och vilka konsekvenser hennes text skapade här.

Slängdes raskt in i Stockholmsvardagen. Vabbar med en febrig och ruskigt söt liten Lo, städar, viker tvätt, sorterar kvitton och planerar texter. Snart sätter jag en vetedeg och bjuder min familj på hemgjorda små miniunderverk till semlor.  Älskar det här livet lika mycket som strandlivet. Tur att jag får uppleva båda. Vi får liksom leva många liv i ett.

Liten summering av resan och en recension av Khao Lak:

Jag ska villigt erkänna att jag kände en viss oro över att åka till just till Khao Lak. Tsunamin 2004 tog 8000 människoliv i Thailand. Nästan 6000 miste livet i just Khao Lak. Det är väldigt många människor. Jag har upplevt att platser där många dött under tragiska omständigheter brukar omges av en alldeles speciell, stilla, sorgsen, tung stämning. Kring Landstigningsplatserna i Normandie är luften, träden, havet, husen sorgsna. Man blir drabbad. Tung.  Trodde att jag skulle känna så i Khao Lak också.

Men det gjorde jag inte. Känslan var inte sorg. Känslan var nu. Närvaro. Tacksamhet. Vördnad, men inte sorg och mörker.

Khao Lak var ur charterperspektiv riktigt, riktigt fint.

Kan inte förstå hur man kan välja att trängas på Phukets stränder och betala överpriser när man kan åka till Khao Lak där man kan hitta alldeles underbara, öde kustremsor och riktigt fina resorts till bra priser.  Den lilla ”byn” Khao Lak erbjuder inte mycket till shopping, men tillräckligt för att göra en trettonåring nöjd. God mat fanns det gott om, hann få två favoriter under veckan. Khao Lak Thaifood var ett strålande ”husmans-sjapp” inne i centrum. Allt vi åt där var underbart. Det andra stället låg nere på Pakarang beach. Memories bar, allt man drömmer om att hitta i restaurangväg på en strand! Underbar, gästfri service från thailändaren Ching och hans stora familj. Surfing, bara en sån sak, det är lätt att hitta i Thailand! Livetrubadur som genomgående sjöng 60-tals hits. Eldshow som INTE kändes tacky. Sist men inte minst, fantastisk mat tillagad i ett högst temporärt kök som smällts upp i ett skjul eftersom deras riktiga kök hade brunnit dagen innan vi var där. Underbart kväll.

Jag och Olga bodde på Mai Khao Lak, ett Blue Village Hotel (Fritidsresor) med alla tänkbara faciliteter passande familjer med små barn. Jag är anti sådana jättekomplex egentligen, tycker ofta att de känns opersonliga och de får mig att känna mig som en massturist. Men jag måste erkänna att det var riktigt skönt att få allt serverat. Inte behöva tänka. Inte fatta beslut. Inte fundera så jävla mycket. Bara gå till den gigantiska frukostbuffén, beställa en omelett och ett glas färskpressad juice, ta min beachtowel och inkluderade solhatt och lägga mig i en solstol på en overkligt vacker strand. Gymma. Ta en ansiktsbehandling, yoga och vattegympa. Skita i det som inte var så bra (lunch och middag) och ta det i någon av strandrestaurangerna i stället. Olga hittade flera superhärliga polare. Jag hittade flera superhärliga polare. Vi hade det kort sagt underbart.

Och nu är jag hemma och fjällar. Härligt.

Olga fyllde tonåring i går. Overkligt. Jag har en tonåring! Världens härligaste nöjdaste unge somnade bland Mikael Kors-kopior, sneakers och backpacker-linnen i neon efter kanske den godaste thaimåltiden jag någonsin intagit. Stället hette Khao Lak Thaifood och låg på en tvärgata vänster om Vikingbar inne i Khao Lak Center. Olga har hitta en kompis här på hotellet (Mai Khao Lak  heter det f ö) som är precis lika mycket nybliven tonåring som hon själv. De kom just och på allvar frågade om det gick bra att de åkte på festival tillsammans i sommar. Själva. ”Alltså, vaaaarfööör inte??????”. Aldrig så vuxen och mogen som när man är fjortis! Minns det som i går. Hur lastgammal och odödlig jag faktiskt tyckte att jag var.  De ska vara själva nu i några timmar när jag åker i väg på lite jobb i eftermiddag och jag är för första gången i Olgas levnad lite lite orolig för att de ska hitta på nåt crazy, forbidden…

I dag åkte vi på snorkelsafari till Similan Island. En liten ögrupp med magiska klippor, kritvit sand och kristallklart vatten. Tyvärr var resan dit och hem en mardröm. Sjukt vågigt. 1,5 timme hårt skumpande. Båten riktigt slog i vågorna, riktigt ont i svanskotan nu. Alla barn blev sjösjuka och för att mota Olle i grind pulade jag i mig en åksjuketablett som gasten fixade fram. Inte så smart. Blev skittrött men kunde omöjligt somna i berg o dalbanebåten. Somnade i stället på stranden där vi stannade för lunch med näsan rätt ner i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och grillade baksidan av låren på ett jävligt idiotiskt sätt. Höjdpunkten på utflykten var helt klart havssköldpaddan som gled förbi och bidrog med magi när vi låg och snorklade utanför ö 7. I övrigt lämnade just den här turen mycket att önska. Skulle aldrig ha åkt om jag hade vetat att det var så blåsigt. Barn ska inte behöva utstå så hög sjö, vidrig sjösjuka och total uttråkning när man inte kan göra annat än att hålla i sig och parera vågor under 1,5 timmar.

Chockvacker poesi om japanska postorderfruar som beställdes av japanska immigranter i USA kring förra sekelskiftet. Om att vara kvinna då. Om att vara invandrare. Ett måste för Blondinbella och Jimmie Åkesson som inte verkar vilja närma sig vår historia och dess effekter på nuet. Alla andra kan läsa den också. Bland det mest angelägna jag läst i år.

Vaknade upp förkyld som ett as. Typiskt att sånt slår till precis när man absolut inte vill. Hur som helst är det skönare att vara uschlig i tropikerna än hemma i kylan. Skugga, raybans, hatt och en treo gjorde dagen möjlig ändå. Strand, poolhäng, en tur till någon slags shopping inne i själva byn Khao Lak och ett barnsligt tidigt sänggående. 28 grader i havet. 32 i skuggan. 38 på min panna.

Jag och Olgis på ensamresa. 30 grader i skuggan. Allt det milda, gröna, varma, vänliga omsluter själen återigen. Underbara älskade Thailand! Du må ha blivit svennebanans söndertjatade favorit, men det skiter jag högaktningsfullt i. Du tog mig i famn första gången 1997 och sedan dess längtar en liten bit av mitt hjärta ständigt tillbaka. Som en stor livmoderskram!
Den här veckan kommer jag att ge er alla mina bästa Thailandstips, alla mina resa-med-barn-måsten och alla mina hetaste romantikställen (i världen!!!). Häng med!

Tacon uppäten. Ostbågarna på bordet. Tre småkillar på rad i soffan spelar på sina Ipads och kollar fångarna på fortet. Jag sliter mitt hår över en misslyckad installation av en playstation jag fick av brorsan. Fuck elektronik. Det är å andra sidan i stort sett mitt enda problem för tillfället. Jag är så tacksam över mitt taco-liv. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli så här. Barn på rad.

I morgon tar jag och Olga ett plan till Thailand. Ensamresa med min stora tjej som fyller tonåring den 27 februari. Herrgud så jävla underbart. Ska ligga som en säl i havet i dagarna sju. Omslutas av den där värmen som jag inte kan få nog av. Jobbat in i det sista. Intensiv vecka. Känner mig så värd det här vilan.