Modellerna blir magrare och magrare.Det är ett galet faktum att modebranchens vurm för extraordinärt magra kvinnor aldrig tycks få någon vändning. Jag växte upp när Cindy Crafoord, Emma Sjöberg, Linda Evangelista och Claudia Schiffer var supermodeller. De såg ut ungefär så här:

De levde någon slags rockstjärneliv och ”alla” tyckte att de var asheta, ascoola och förstås, smala. Redan då skrevs det spaltmeter om de här kvinnornas overkliga vikt. Så såg ju ingen normal kvinna ut. Var skulle denna hausse sluta? Herregud, ska flickebarnen försvinna. Vojne, vojne.

Sen kom Kate Moss och såg ut så här:

Uttrycket heronie-chic etablerades och pk-folket skrek rakt ut. Kate Moss var inte bara smal, hon var mager. Vart skulle detta sluta? Gjorde sig verkligen mode bättre på utmärglade personer? Vad ville modebranschen säga oss med det här. Var det här det framtida idealet? Att se ut som en heroinist som inte käkat på 14 dagar. Vi som själva var fjortisar då tyckte i o f s inte alls att Kate ser ut som en heroinist, utan mer som en olycklig fjortis, men att hon var mager kunde vi inte förneka. Vart skulle denna skeva idealisering sluta. Jo, hade jag kunnat sia in i framtiden då, så hade jag kunnat visa er flickan som har äran att visa Sonia Rykiels sommarkollektion 2014:

Trenden tog aldrig slut. Den vände inte. Fick ingen motreaktion som andra trender. Tydligen är anorexia hetast på catwalken ytterligare ett år och jag ber till Gud och alla andra med makt att vi inte köper det här. Snälla köp inte de här plaggen. Köp inte det här idealet.

Susanna Birgersson för sin text i dagens DN där hon rakt av jämför färdtjänst med kollektivtrafik. Blinda som tar färdtjänst får räkna med lite ”krångel” liksom oss andra utan handikapp, är hennes bisarra kontenta. Man ska inte tro att man är förmer bara för att man har en psykisk störning och inte vet var man bor, nä, vill de som är virriga i bollen vara säkra på att hamna på rätt plats så bör de precis som oss ”vanliga” ringa en riktig, dyr, taxi. Det här med att handikappade i hög grad tjänar betydligt mindre pengar än oss med full arbetsförmåga, skiter Susanna Birgersson högaktningsfullt i. Hennes text är bland det sjukaste och mest osolidariska jag läst på mycket länge.

Se den här fina, mycket informerande, franska kortfilmen!

Kan du inte gå på kurs hos Janet Shibley Hyde??? Psykologiprofessor från USA som genom att samla alla studier som någonsin gjorts beträffande könsskillnader, glatt kan konstatera att det inte finns några könsskillnader i egentlig mening. De futtiga små skillnader som finns handlar om att män är lite mer fysiskt aggressiva, onanerar mer och gillar tillfälligt sex.  I övrigt har våra hjärnor större individuella skillnader. Fördomar om könsskillnader få kvinnor att prestera sämre.

Det vore så skönt om du åtminstone läste en gnutta genusteori, tror det vore bra för dig. Just nu framstår du nämligen som ruskigt obildad, och det gillar du nog inte.  Börja med att  läsa Nina Björks ”Under det rosa täcket”, Karin Holmbergs ”Det kallas kärlek” eller varför inte Simone de Beauvoirs gamla klassiker ”Det andra könet”. Jag tror att du kanske kommer att omvärdera din antifeminism då.

Du kan också se dig om i världen. Se utanför Sverige. Ta en titt på Indien och du kommer att förstå att feminismen behövs. För övrigt vill jag berätta att min dotter som snart fyller tretton varken är bitter, dricker rödvin eller är medelålders. Hon kom och visade mig den här bilden på Iggy Pop och ba ”Så jävla rätt”. Till och med hon har fattat att pojkar som bär flickkläder hånas av det skälet att ”det flickiga”, ”det kvinnliga” i vårt samhälle ses konstigt, tabu, avvikande, och lite skamligt. En flicka som klär sig i pojkkläder får bara känna hur det är att tillhöra normen för en stund, hon får höra att hon är tuff och cool. Det börjar redan där.

att nysa. Och nu har jag tvingats till detta ca 37 gånger senaste timmen. Är på råkasst humör m a o.  Det är något med detta okontrollerade exploderande som jag avskyr. Jag blir arg på riktigt. Vill knipsa av näsan med en sekatör och stampa på den med en sylvass klack.

Innan denna förkylning tog vid var jag på jobbet och fick se en del av våra första inspelningar. Det blir så bra. Underbart bra. Sade hon med en lättnadens suck. Att göra tv är nämligen att släppa på kontrollbehovet. Jag kan (och vill) inte göra allt själv. Det skulle bli skitdåligt om jag gjorde det. Därför måste jag låta resultatet bero på andras kreativitet och gedigna kunskap. Det är läskigt för en utpräglad ensamjobbare som jag. Men det blir så jävla fint. Stolt och hoppfull.

Av Hillevi Wahl för andra gången. Gråter så mycket. Läs den!

Dammsög och skurade golven. Samtidigt, i tyst hemlighet, arrangerades detta i min dator:

Han blir nog konstnär…

Är på tillfrisknande-resa och ska hålla mig undan dator och telefon till på fredag. Läs min älskling Anns blogg i brist på mig!!!

Förskräckliga siffror för Centern…

Så absurt att Jimmie har 11% av folkets röster och Annie bara 3,1%. Det ligger en hund begraven. Det osar ruttet. Vad händer med folket? Vad händer med vår moral, våra värderingar, vårt Sverige? Känner mig orolig när jag tänker på detta.

Inte orolig över mina fötter längre dock. Investerat i ett par Shepherd-tofflor och det kan vara min största lycka denna kväll. Och ostbågarna. Och Plants v. Zombies. Shit vad jag älskar detta spel. Den enda förklaringen över detta absurda är att jag är bra på skiten. Har lyckats ta varenda zombie. Är en jävel på att plantera. 

Håll med om att Stockholm bjöd på det vidrigaste vädret som finns i dag. Kall, fuktig hårdblåst. Sticker i huden. Äter sig in genom jeans, långkallingar, dun och mössor. Minsta lilla glipa och man får börja om i ett varmt bad. Min lägenhet i ett gammal sekeskifteshus är dragigt som fan, och såna här dagar känner jag hur det blåser längs golven. Vet inte hur jag hade uthärdat utan mina älskade kashmir-outfits. Davida och Softgoat säger jag bara. Ljuvligt mjuka ponchos, tröjor och mjukisbrallor. Det kan blåsa hur mycket som helst, mig tar du inte!