när ni hör detta...

Man kan ju bara inte låta bli att älska dessa douchebags!

Mickes mormor begravdes i dag. Vackert. Värdigt. Ömt.

Tankar på livet och döden. Älskar ju inte direkt att tänka på döden. Att inte finnas. Skrämmande. Samtidigt ligger det någonting vansinnigt levande i den rädslan. Livet är värdefullt. Skört, och värdefullt. Tacksamhet.

Julmys i Josefin, Roderick och Charlies mysiga radhus. Körv, köttbullar, lax och glögg en masse. Fina Margita och hennes son Elliot var med. Kvinnokollektivet och alla våra barn barn. Riktigt trevligt.

Det blev en riktigt bra helg. Lussebullsbak, julgransköp, pyntning, kärlek, stallet, hundar och vänner. Kan inte blir bättre.

Modig. Duktig. Jo, man nog störa sig på att hon är PK och allt möjligt. Men just i dessa tider är hon en hjälte som står upp för sina ideal. Klart praktikanter/timmisar/projektanställda ska bjudas med på företaget julfest. Det har hon så rätt i Cissi!

Årets första Lucia tåg gick av stapeln. Finaste Igor skrev fram i tomtedräkt. Min blyga viol är inte blyg så att det gör ont längre. Det lugnar hjärtat. Jobbigt att vara blyg i det här samhället där social kompetens är så nära förknippat med framgång. Vilket jag tycker är helt sjukt. Men nu är det ju så, och att då vara blyg viol och tvingas utstå luciatåg, roliga timmen, muntliga framträdande osv blir ju en absurd plåga. Känner med alla blyga, och tycker att systemet är fucked up!

och peppar inför Lucia-racet! I morgon skrider 7-åringen fram. Lyckligtvis hittade jag en tomtedräkt på lunchen i panik . Samma visa varje år. Jakten på luciakläderna. Barnens plötsliga ändringar av utstyrsel. Vill aldrig vara samma som förra året, och inte heller på ett sånt sätt att de kan ärva varandra. Gaaah.

För övrigt lyssnar vi som besatt på den Radions julkalender som vi alla älskar!

Ligger under ett duntäcke i en säng på Regent Hotel i Berlin. Älskar den här staden. Älskar också att sova, det vet ni.

Julmarknad i går och det slog mig att hela vår svenska jul i stort sett är en enda stor copycat på tysk jul. Julgran – tysk! Julgranskulor och skit – tyskt. Korv – jävligt tyskt. Fläsk i olika former – tyskt. Glögg – inget annat än tyskarnas gluwein. Julmarknad – tyskt och inte skansens idé. Det enda som inte nått Sverige i dess fulla kraft är raclette-osten (som i o f s är shweiziskt). SD kanske borde tänka lite på det nästa gång de hävdar att julen är en ”svensk” tradition.

Vi är här med anledning av Hobbit-premiären. Så mycket Tolkien-fans här! De står utanför hotellet och bara väntar på att nån dvärg, björn, alv ska komma ut. Väldigt gulligt.

Nu ska jag snart glida ur den här makalöst sköna sängen och knata ner till frukostbuffén. Mamma unnar sig.

”Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

Men jag trodde ju alltid
på det du sa
och älskade dig
och var övertygad om
att du egentligen inte ville någoning annat
än sluta dricka
och aldrig börja igen

Det föreföll förresten
fullständigt logiskt
för vem skulle frivilligt
vilja ha det så jävligt
som du hade det varje gång
och det blev dessutom alltid
lite värre
än den förra bottenjävliga gången

Nångång när jag misströstade
frågade jag dig
varför du inte hade slutat
fast du så säkert lovade
att du skulle göra det
förra gången

Då svarade du
att du egentligen inte
hade velat sluta
innerst inne
den gången eller nån annan gång
Men, sa du, nu ville du
på ett helt annat
och alldeles nytt sätt
Nu ville du
alltså verkligen
aldrig mera dricka
Och trodde jag dig?

Naturligtvis trodde jag
nu när du ville
också allra innerst inne
Och jag älskade ju dig

Småningom blev det så
att jag kanske egentligen
inte längre trodde
när du försäkrade att du
skulle sluta

men jag kom på mig med
att jag tydligen ändå
hade gått omkring och hoppats
eftersom jag varje gång
blev så ohyggligt
besviken

Man borde förstås
varken tro eller hoppas
utan bara älska
och vara lika
överraskad
och tacksam
varje nykter kväll
efter en nykter dag

Så är det bara inte
det är inte alls så

När jag inte längre tror
och inte längre orkar hoppas
bryr jag mig inte om
ifall du är nykter
eller super

Nu får du tro och hoppas
alldeles för dig själv
jag har tröttnat på
att bli besviken
jag ställer inte längre upp
på dina villkor

Av alla sätt
vi har prövat på
verkar det här vara det enda
som faktiskt har effekt

Synd bara
att det kom för sent
för mig

Så var det alltså
min likgiltighet
du behövde
medan min kärlek tydligen
bara var dig till skada”

Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

Kom just hem efter en helafton på Chinateatern. Magnus Betnér och Soran Ismael. Har så ont i mina magmuskler nu. Är samtidigt så peppad. Människor som är deprimerade borde ordineras ståupp, gärna levererad av ovanstående. Det går inte att inte skratta. Krampade i stolen. Gå och se! Köp biljetter till den du älskar.

Alltså, gud vad jag njuter. Unnar så jävla loss. För att jag är värd det.

Vet att det är ett skitresonemang, men det här med belöningar ska ju funka även på oss människor. Tycker att jag har varit så otroligt duktig pga:

1,5 timmars power walk. (I o f s ashärlig sådan med världens bästa människa Ditte och en galet glad hund i ett frostigt, soligt Hellas. Otrolig bonus också att vi hittade en bäverhydda och massa avknaprade träd. Mitt i naturen:-))

Fem timmars oavbrutet, intensivt, astråkigt arbetande. Vi snackar forskningsrapporter att ”översätta”. Intervju att transkribera. Räkningar att betala. Samtal att beta av.

Ut till stallet. Mocka. Sopa. Mocka mer. Mocka mer. Fodra. Packa höpåsar. Sopa. Borsta sjuk, deppig häst.

Stressa genom eftermiddagstrafiken till dagis. Hämta pojkar. Handla mat. Laga mat. Skrubba kök.

Dra i gång en läxverkstad med de redan trötta (varför görs inga läxor på fritids nu för tiden??) barnen. Försökte vara sådär härlig ickeneurotisk och waldorfaktig. Gick halvbra.

Entusiasmera två trötta till att vilja rengöras. En enda lång trist kamp mot shampot.

Sagoläsning med två övertrötta som bara låg och kittlade varandra och skrattade så att jag inte hörde min egen röst. Tröttnade och hotade med att sluta läsa, vilket de bara tycktes uppskatta. Skrattade ännu mer hejdlöst.

Sömnen kom och det intensiva plockandet tog vid.

Sist men inte minst: tvingad att utstå Paradise Hotel som 12-åring promt skulle se live i soffan.

Därför är jag så värd den här sängen och dess massiva dunbolster.