som jag blev så förbannad över när jag läste i förra veckan.
Nu till varför.
Ann Heberlein sågar det faktum att rörelsen #prataomdet gick och tog hem Stora Journlistpriset.
Heberlein skriver i Sydsvenska Dagbladet att det var tokigt av tre skäl. För det första menar hon att ”kampanjen” som hon väljer att kalla den (trots att det aldrig har varit någon kampanj utan en twitterdiskussion som startades av Johanna Koljonen och växte till en rörelse för att så många skribenter, journalister, bloggare o twittrare började just prata om det) faller för att den inte har nått ut till det breda folklagret:
”Sedan kampanjen lanserades har jag tagit upp den flera gånger i föreläsningssalen (jag råkar undervisa i sexualetik) och kan konstatera att #prataomdet tycks ha gått mina studenter spårlöst förbi. I en artikelserie om ”sex i gråzonen” (DN) dristade sig reportern till att fråga folk på stan vad #prataomdet hade betytt för dem. Ingen av de tillfrågade hade, tragikomiskt nog, hört talas om kampanjen.”
Ääääh, för det första undrar då jag hur Ann Heberlein kan mena att studenter i sexualetik (vilket får lov att anses vara ett rätt snävt ämne) kan utgöra ett trovärdigt gränssnitt av svenska folket. För det andra är det väl ganska oväsentligt om folk och fä i riket vet vad den här pågående diskussionen kallas, det viktiga är enligt min mening att vi har fått oss berättelser om sex i gråzonen berättade för oss i betydligt högre utsträckning än förut. Berättelser som har fött fler berättelser och diskussioner om moral och etik kring sex, på bloggar, i kolumner, i tv-soffor, på twitter. Det måste ändå anses vara lyckat med tanke på att det hela startade som en twitterdiskussion om tveksamt sex och inte en ”kampanj” som Heberlein vill ha det till.
För det andra retar sig Heberlein på att det är så typiskt att kvinnliga journalister belönas när de grottar runt i det privata, i det lilla, och ”särar på benen”. Medan män får pris när de skildrar krig, politik och annat stort. Så här skriver hon:
”Vidare bekräftar den mediala uppmärksamheten kring #prataomdet följande dystra sanning: det enklaste och mest pålitliga sättet för en (ung) kvinna att få uppmärksamhet är att sära på benen. Visa könet, kvinna, så ska du se att du blir bekräftad och sedd. Det är nämligen sånt kvinnor gör. Kvinnor förväntas intressera sig för mjuka ämnen, det intima, relationella. Sex, mens, graviditeter, killar och sånt.”
En skitmärklig analys. I synnerhet när Heberlein själv skrivit en hyllad självbiografisk roman där man som läsare får kliva rätt in i den kanske mest intima, relationella och utelämnande berättelsen jag någonsin tagit del av: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Om Heberleins psykiska sjukdom med allt vad den har inneburit i form av maniska tillstånd, destruktivt sex, sjuk ångest och så vidare. En roman där hon reproducerar bilden av det kvinnliga, sköra, hysteriska psyket som Strindberg, Freud och 1000 andra gubs skapade på 1800-talet för förklara varför kvinnan var ett djur ej kapabel att rösta, fatta beslut, eller leva utan en man. Är hennes roman mindre värd och viktig för det? Nej nej nej, den är fantastisk. En roman som fick mig som aldrig hade haft ångest då, att förstå vad ångest innebär, jag fick förståelse för alla ångestridna personer jag har haft omkring mig genom livet, och det var värt så mycket. Och långt mycket större och viktigare än att romanen skrevs av en kvinna som ”särade på benen” och blottade sitt innersta och var ett offer (i det här fallet för sitt eget psyke och vården, men ändå ett offer). (Förövrigt är väl Lars Noréns dagbok ett enda långt supersärande på benen och psyket och innandömet, så Ann Heberleins tes om att idel unga kvinnor som särar på ben belönas faller).
Med ovanstående kritik skjuter hon alltså sig själv i foten. Dessutom håller jag inte med henne. Hur många jävla sexskildringar har jag läst av män? Mååååååånga. Inte minst i princip all porr är skapad av män väl. Jävligt intimt, och jävligt mycket sära på benen om man så säger. Skapat av män helt och hållet. Mäns skildringar av sex i kultur och media har definitivt dominerat. Som porr kanske inte belönad med journalistpris, men ändå, sex skildrat och tolkat av män har definitivt varit och är fortfarande förhärskande. Det är just därför som #prataomdet kändes fräscht. Äntligen om sex av kvinnor. Men ännu mer viktigt: ÄNTLIGEN en diskussion om att sex i många fall inte handlar ett skit om lust, om samtycke, om ett möte mellan två människor. Sex är också ett maktmedel. Ett sätt att utöva makt. Om att trycka ned kvinnor och män. Att kränka med kuken och kroppen. I vissa fall med fittan. Högintressant och viktigt. Ut med språket. Prata om det.
För det tredje stör sig Heberlein på att #prataom förstärker bilden av den sköra kvinnliga sexualiteten där kvinnan är offret och mannen förövaren. Så här skriver hon avslutningsvis:
”Jag tolkar #prataomdetsom ännu ett utslag av den nymoralism som härjat vårt land i några år. Det handlar om gränser, om att hålla på sig, om att normera vad som är rätt och fel, tillåtet och otillåtet, moraliskt och omoraliskt. Kanske borde någon utanför sexspalterna också drista sig till att uppmärksamma att sex är en källa till glädje? Också kvinnans sexualitet kan vara lustfylld och oproblematisk. Faktiskt.”
Men Heberelin, #prataomdet var och är en diskussion om sex i gränslandet. När sex upphör att vara sex. När sex i stället blir maktutövande och kränkning. Hade Johanna Koljonen velat diskutera lust, attraktion och knulleri i största allmänhet ur ett oproblematiskt perspektiv så hade hon satt agendan redan från första twitterraden. Då hade #prataomdet handlat om kåthet ur ett kvinnligt perspektiv. Men det är ju en helt annan diskussion och en helt annan ”kampanj”. Som att jämföra äpplen och päron. Men varsågod Ann Heberlein att starta en ny hashtag på twitter, #omdenoproblematiskasexualiteten, tror dock inte att så många hakar på. Det oproblematiska tenderar att få vara i fred. När folk är nöjda genereras inte särskilt många diskussioner, då vill de bara njuta av den sinnesro som kommer av samtycke och ickefriktion.
Det enda jag störde mig på med #prataomdet var vissa unga mediakvinnors personliga vendettor gentemot varandra. Cissi Wallin och Quetzala Blanco spårade ur och gjorde denna spännande diskussion till ett skolgårdskickerstjafs. Samt uthängningar av vissa mäktiga mediemän till höger och vänster. Icke dömda, ej polisanmälda. Men uthängda i diskussionen. Det är ett pennans maktmissbruk. Men lika fult det.
Så nu var det sagt.
