Cissi Wallin tar i dag upp ämnet ”ta med sig bebisen på jobbet” i sin blogg. Hon menar att hon från att ha varit helt anti morsor med bebbar på arbetsplats innan hon själv blev gravid, nu har omvärderat och tycker att det hela måste gå att kombinera. Att bebisar visst måste få hänga med på jobbet och att kollegorna till och med borde kunna steppa in och passa bebisen om mamma/pappa måste in i viktigt möte.
Till henne och andra som går med de här tankarna vill jag säga följande:
Det finns risker med att göra både och. Att föda ett barn, amma och vårda en bebis är ett heltidsjobb. Kvinnokroppen och psyket utsätts för stora påfrestningar och hög stress under graviditet och det första bebisåret. Visserligen kompenseras vi med stora oxytocinpåslag (amningshormon som gör att vi känner oss mysiga och kärleksfulla), men kvinnor har till och med begåvats med ett bättre immunförsvar än män för att klara det stresspåslag som barnafödande och bebisvård innebär. Att föda barn ÄR en biggie och jag hatar tanken på den störda bilden av superkvinnan som med ett leende på läpparna kastar sig upp ur förlossningssängen efter några timmar, direkt blir smal och börjar jobba efter två veckor. Hon är ett UNDANTAG. En falsk bild som passar så oerhört bra in i arbetslinjen som har dominerat Sverige de senaste tio åren. Arbetslinjen som har bidragit till att psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt.
Jag tycker att kvinnor världen över förtjänar att få ta det extremt lugnt och slippa tänka på att jobba med annat, bära försörjningsansvar, samt slippa förlora hela sitt människovärde för att vi under just det här året inte levererar yrkesmässigt.
Jag träffade Amelia Adamo någon gång när min mellanson var bebis. Jag sa något i stil med att jag längtade efter att börja jobba, att mammaledighet inte var något för mig osv. Hon tog mina händer och såg mig allvarligt i ögonen och sa ”Du kommer inte att missa någonting Sanna, jag lovar dig. Jag ångrar att jag inte ägnade mer tid åt mina söner när de var små.” Hon hade så rätt. Det där året med en liten bebis går så oerhört snabbt. Ingen har ens hunnit sakna dig innan du är tillbaka.
Det jag saknar är att jag inte var mer i nuet under ALLA mina tre barns första år. Att jag ägnade mig så jävla mycket åt att vara en duktig flicka. Att jag gick på tidningen Mamas på den tiden nya mammabild av den sexiga, jobbande mamman som fortsatte leva livet som om inget hade hänt. Party, blöjbyten, jobbmöten, amning, skriva när bebisen sover, starta eget när du är mammaledig!!!!…Fy fan för det. Om jag skulle få ett barn till så skulle jag inte öppna min dator på ett år. Jag skulle inte göra ett jota yrkesmässigt. Jag skulle njuta av det där nya lilla livet som kommit till oss och vårda mig själv så att jag håller resten av deras och mitt liv.
Om ditt upplevda egenvärde så kraftig försämras av att ”bara vara hemma med bebis” så råder jag dig att börja i terapi. Vi är inte våra prestationer. Vi är inte vårt yrke. Vi är inte de pengar vi drar in. Vi måste sluta vara duktiga flickor. Vi måste våga bara vara i livets alla skiftningar.
Det är mitt råd till er alla som går där med magen i vädret och funderar…
