Går fram med svart sopsäck, superajax och följer devisen: allt ska bort. Den behövs för en samlare. Jag ser alltid sekundära funktioner för det som borde slängas. En leksak från Mc Donalds kan ju till exempel vara bra på landstället som jag kanske köper nån gång i framtiden. En utgången ringblomssalva borde ju funka på hästens karleder. De gamla skitfula kuddfodralen kan man ju spara till nån loppmarknad som ungarna kommer att ha i skolan, när de väl börjar där om några år. Men men, jag samlar i alla fall inte på katter. Alltid nåt!

Jag är slagen av The mother of all jetlags om ni undrar vart jag tagit vägen… Vaknar mitt i natten och är sugen på middag. Somnade i kyrkan i går. Har alltid smygföraktat folk som tjatat om sin jävla jetlag. Töntar, liksom. Nu är jag en själv.

I en buisiness-lounge. Är jag dum i huvudet som köpt Chanelsmink för över tusen spänn? Borde jag ha köpt ett nytt träns i stället? Eller en väska som jag ju behöver? Men va fan. Det finns ju inget annat att göra här i Auckland. Fem timmar på en flygplats. Och jag HAR jobbat som ett djur den här hösten. Jag är värd mitt smink. 

men lycklig!

Mot hästrackarn min alltså.

Kom nyss tillbaka efter en makalöst vacker ridtur där jag kände mig som Frodo fullt ut. Upp bland kullarna genom hjorthäng, små paradisankor med ungar, porlande bäckar, falkar svävandes ovanför. Och alla dessa reklamfilmsperfekta snötäckta bergstoppar mitt i allt det frodigt prunkande gröna. Löjligt vackert. Ni som tar er hit, boka en ridtur, det är helt klart värt det!!

På anslagstavlan inne i fikarummet hade arrangörerna bilder på vettskrämda asiater som liksom låg krampades på hästarnas ryggar i skräck. Sjukt roliga bilder. Många asiater drömmer tydligen om att rida, gärna i amerikanska westernsadlar, men när de väl sitter där uppe så är de helt panikslagna. Känner igen känslan. När jag var fem år så trodde jag att jag skulle kunna flyga fram i vild galopp längs ängarna. När min mamma fick nog av mitt tjat och lät mig börja på ridskola var jag vettskrämd första ridturen. Känslan av kraft under en är överväldigande. Och det är en helt sund reaktion att känna sig främmande och skräckslagen inför den kraften.   

I går flyttade vi til Te Anau, en liten håla som är utgångspunkt för fjordland-besökare. Men shit vilken håla alltså. Och vilket hotell. The Shining-feeling på det. Långa öststatsaktiga korridorer. Fullbelagt, men inte en själ i sikte. En tom frukostmatsal. En tom lobby. Mat på konstiga tider. Closed for the season, men ändå inte. Regnigt och blåsigt, ja, riktigt genomjävligt vädermässigt. 

Micke lurade mig att vi skulle vara tvungna att stanna tre, fyra dagar extra på hotellet i hålan, de måste ta om några scener, sa han. Min reaktion på det: obetalbar. JAG MÅSTE HEM. NU. Skräck i rösten. JAG DRAR. FATTAR DU, JAG DRAR. Hans min på min psykreaktion: Fanfuckingtastic. 

Te Anaus enda plus: En ankleverparfait på surdegsbröd med cumberlandsås. Så otippat att hitta en lyxtallrik på Shininghaket. 

Nu åker vi hem i morrn, en dag före beräknat. Och det mina vänner är jag mäkta glad över. Nu har jag sett mig mätt på de här mäktiga bergen, fjordarna, och forsarna. Andats den här fjällluften så det räcker och blir över. Nu behöver jag Stockholmsblues igen. Min dotters adventskonsert. Frukost på Urban Deli. Julpynt. Hästälsklingen. Åh vad jag längtar efter allt där hemma. Utom mörkret. 

i dag och en svag (nä, ganska stark faktiskt) hemlängtan. Nya Zeeland tappar sin charm när temperaturen ligger på futtiga 6 grader och regnet vräker ner.Varför hänga här på andra sidan jordklotet liksom. Vi har ju får och mäktiga berg och galna äventyrsjunkies i Sverige också (förvisso ej kiwis, valar, tofspingviner och annat mighty, men de syns ju ändå inte i dagens dimma). Längtar också efter min häst. Fuck, känns löjligt att erkänna detta, men jo jag längtar efter hästjäveln så det värker.

Och min kudde. Jag har en dunkudde som jag fick i tioårs present av min mamma. Den lilla trasan hänger fortfarande med (var lugna den är tvättad x antal gånger, så ni behöver inte oroa er för min hygienstandard). Nu ligger den där hemma i min ljuvliga säng och väntar…

Längtar mest efter min dotter som inte är med. Men den längtan är liksom permanent . Så fort hon säger hejdå och går ut genom dörren och pappaveckan börjar så tar längtansveckan vid. En längtan jag lärt mig leva med. I bland outhärdlig. Oftast uthärdlig. Men alltid stark.

Det blev inget bloggande i går som ni säkert märkte. Det var nämligen en hemlig dag. En sån där dag med inslag av så mycket hemligheter att jag inte vågade yttra ett skit om den. 

Men i dag är jag transparent igen. Arg på Aftonbladet som smäller upp Lalehs tragig på löpet. Så. Jävla. Stört. 

Tjejen har med all önskvärd tydlighet flera gånger bett om att slippa prata om sin brors och fars död. Minns när hon blev intervjuad av Stina Dabrowski och började sjunga vilt när Stina tassade in på fel område. Låt henne ha sin sorg i fred. Så jävla intigritetskränkande, Skriv om hur fint hon sjunger. Hur grym hon är. Men sluta bete er som äckliga asätare. Äckliga själsdödare. 

uphills. FY FAN för uppförsbackar. Vilket jävla skämt. Vet inte vad jag tänkte på, men det ser så lätt ut när Nya Zeeländska 80-plussare joggar upp och ner längs bergssidorna. Hurtigare folk får man leta efter. Slår ta mig fan norrmännen. Alla är i klädda Goretex, underställ i merino, vandrarkängor och överlevnadsknivar. På väg upp till nåt hikingarea. Ligger så i lä konditionsmässigt.

I går shoppade jag  upp mig på myskläder. ÄLSKAR myskläder. Så efter joggingturen tog jag en lång dusch, och drog på mig allt mitt nyinköpta inklusive ett par UGGS. Ligger här som en halvdöd Paris-kopia ( nä inget rosa, men ljusgrått) och ska snart pallra mig upp och ut till en kiwifågelpark med kidsen.  Vågar inte köra. Har skräck för vänstertrafiken. Så det får bli en långpromenad downhills. Och taxi hem.

Så skönt att vara ledig. Slippa mat, städ, hämtande och lämnande och tider. Ja, mest av allt njuter jag av att inte ha en enda jävla tid att passa. Bara käka när man är sugen. Sova när man är trött. Känna sig helt ostressad när Lo vaknar 02.30 och tycker att det är en utmärkt tid att käka macka och dricka mjölk och vara vaken på. Morgon mitt i natten. I stället för att känna ångesten över förlorad sömn så går jag bara går upp och tänder en brasa och kollar Iceage och skiter i att dygnet kommer fortsätta vara uppfuckat.

Nu ligger jag och slöar i en soffa och ser ut över det makalöst vackra. Tänker osökt på Åre och allt jag varit med om där. Är hungrig. Tänker äta snart.