har ett smärtminne som är helt otroligt. Exakt på dagen ett år efter en hälta, skada, eller annat trauma uppvisar hästen exakt samma symptom som den gjorde vid olyckstillfället/sjukdomsutbrottet. Är inte det helt sjukt coolt. (Obs har ingen vetenskaplig källa på detta, allt enligt en mycket erfaren hästmassör). 

Tänk om det är så för oss människor också. Att man hatar julen för att att man råkade bli magsjuk dan före dopparedan när man var i tvåårsåldern. Eller att ens farsa var dyngrak och morsan blev skitbesviken och ledsen på just den där dan då allt skulle vara så fint och kul, Eller som förr i tiden då folk dog som flugor kring jul för att att det var kallt och skitigt och jävligt i största allmänhet. Och så har man jultrauma resten av livet och för med sig den känslan till sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Läste nåt om nån läkare i Aftonbladet Söndag som hade börjat med nåt hon kallade känslomässigt släktforskning. Ska kolla upp det. Skitintressant ju.

Har mått illa hela natten. Tror dock inte att det beror på nåt trauma från femårsåldern utan att min kropp kämpade som ett jävla djur med att äta upp det magsjukevirus som mina barn släpat hem från dagis. Sov i 11 timmar, vaknade upp då och då med spyan i halsen, men somnade om och när ljuset kom vid 7.30 så var magen lugn och fin igen.

Apropå hästar och trauman: I kväll ska ni titta på mig på 3:an när vi sätter åt en hästhandlare som säljer vidare sjuka hästar och luras och har sig. Ett väldigt spännande reportage kan jag avslöja. Skit i bönderna och kolla på Sanning & Konsekvens 20.00 i stället.

Puss

Sorry för det. Det är lite mycket nu som sagt. Paniken i natt 04.20 när Lo lägger en spya och jag vet att jag ska intervjua en expert framför kameran 9.00. Inte läge för vab liksom. Micke filmar så han kan inte vabba heller. Glädjen i morse när det plingar till i telefonen 7.45 och jag får barnvaktsnapp. Obeskrivlig. 

I går var det mys. Premiär för Östra Station. Iben Hjejle och Mikael Persbrandt i ett sorgset, men vackert drama. Fint fint. Gå och se. Därefter en löjromstoast på Urban Deli. Se och lär alla löjromstoastmakare, här fick man mecka sin egen macka. Gillas:

att hella så fort man dyker in i datorn en stund. Barnen alltså. Inom loppet av ett skrivet mail har de ”möblerat” om hela vardagsrummet.

Och jag blir gaaaaaalen. Vissa dagar känner jag hopplösheten så hårt när tingen i kring mig flyttas om. Mår dåligt av stökighet. Och det går så fort. Från fint till kaos här hemma. Ordnade skor på rad blir en oformlig hög på en eftermiddag.

Detta arrangerande, diskande, tvättande och vikande tar ju aldrig slut. Och det är jag helt fine med för det mesta. Älskar det till och med. Men så kommer dagarna när man känner sig som en neurotisk bitch, en sån där skör författare som bara vill bli lämnad i fred och vanka runt i egna tankar utan att ständigt bli avbruten ev något jävla praktiskt som måste årgärdas. Ett överfullt badkar, en bajsig rumpa att torka, en kladdig mun, en svald vigselring. 

utförlig analys om Quetzala versus Blondinbella, men läste det här, och därefter känns mina ord helt överflödiga. Vill bara tillägga att detta: Quetzala blogg har litterära kvaliteter. Och den är rolig. Man skrattar och gråter om vartannat och lämnar läsningen med en känsla av att människan är outgrundlig. Magisk. Mer än bara ett likriktat djur. Hennes blogg ställer frågor, den påstår inget. Den har inte rätt, men inte heller fel.

Och jag har aldrig förstått mig på den här jävla förebildshysterin. Att vi kvinnor bara skulle vilja läsa om sådana liv som vi kan sträva efter att leva. Helt ointresant tycker jag. Jag vill läsa om alla de där som väljer annorlunda. Lever annorlunda. Som tassar i gränsandet. Som ser det jag inte ser. 

Jag tycker att man fråntar unga kvinnor personligt ansvar och förmågan till kritiskt tänkande genom att sensurera sin blogg och lägga ut det tillrättalagda, text utan svärta. Låtsaslivet.

Just delat en fullmatad krabba med min mamma. Älskar krabba. Så sinnessjukt gott är det. Skulle nog kunna leva på sjömat resten av livet.
I morgon lovar jag er att jag ska ta mig tid att fördjupa varför Quetzala Blancos blogg vinner så hårt över Blondinbellas. Nu orkar jag inte. Nu är jag inte mer än amöba i hjärnan. Vet inte varför riktigt, är bara helt körd. Och full av längtan efter att åka till Versaille.

Ska sova såååååå skönt. Minst 9 timmar, så blir nog mina bihålor fina lagom friska till i morgon bitti då jag gästar Mix Megapol!

Trött i taxi:

så nu ligger jag i min säng och har nån liten grads feber, ont i bihålorna och är allmänt låg. 

Efter en fantastisk men intensiv helg ska tilläggas, så jag är inte helt sänkt. Kylan och fukten tog kål på mig, thats all. Har varit på kurs med min häst som har fått idel lovord östa över sig:

”A god damn fine animal you´ve got there, can I by her?”

”O boy, that little horse can really move her body” 

”Thats a quick learner, a really smart little mare”. 

Och så vidare… 

Detta sagt av en riktig horseman, typ rollfiguren Robert Redford spelar  i ”Mannen som kunde tala med hästar”. Så sjukt duktig kille. Kan verkligen rekommendera alla som är intresserade av hästar att åka och titta när han har kurser, det är väldigt lärorikt och spännande. Gå in här på hans hemsida om ni undrar hur den magiska cowboyen tänker. 

För stor, för billig, föööör ful. Men här SKA mysas. 

Här ligger jag i en förjävla ful plyschdress:

Här kan ni gå in och läsa allt om Sanning och Konsekvens. Tipsa oss gärna!

Det gick ju bra. Är alltid psyknervös inför direktsändning. Sen bara lägger sig allt och det blir lugnt och fint så fort man är i gång.Vi hade riktigt kul. Alltid mysigt att börja morgonen med glada och pigga människor.

Nu tokjobbar jag och minns samtidigt i och med att Metro uppmärksammar vägglusens återkomst i de svenska hemmen på när jag och Wille fick hem vägglöss från Vietnam. FY FAN. Första och enda gången i livet som jag drabbades av renlighetsnoja och sömnsvårigheter. Shit vad jag gick hårt fram med klorin, dammsugare och svarta sopsäckar under den perioden. Det krävdes tre besök av anticimex, en slängd sänggavel, total utrensing av hela sovrummet och ett JÄVLA städande för att bli av med de blodsugande parasiterna. Det enda jag inte fick slänga var Willes älskade Duxsäng. Trots att det var så tydligt att vägglössen förmodligen bodde just i den så ville han inte skiljas från den sköna perfekt hårda madrassen. Tror mig minnas att det var en ekonomisk fråga också, att han mitt i den här insektssoppan blev lite dumsnål. Dux-sängar är ju inte direkt billiga och hemförsäkringen täckte INTE lusangrepp. Jag tyckte att vi skulle slänga skiten bums och köpa en säng från IKEA. Men han vägrade. Sen skiljde vi oss. Av andra orsaker så klart, inte fan skiljer man sig av vägglöss, men av olika uppfattningar om världen och vad som är viktigt. Undrar om han har sängen kvar?